Trenden att återuppliva barndomen är starkare än någonsin. Det syns på bioduken, på produkter och på modevisningar. Vad säger det egentligen om vår samtid?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Idag är det inte främst barn som tittar på sjungande möss och talande ankor, som klär granen i grälla färger – och spelar samma låtar om och om igen. Det är vuxna människor. Och det gäller inte bara på julen. En trend framöver kommer, enligt ett internationellt trendprognosföretag, vara något de kallar för ”The Forever Young Adult”, den evigt unge vuxne.

De mest påkostade och inkomstbringande biofilmerna är baserade på serietidningar som handlar om superhjältar. Coola modemärken flirtar med Muminfigurer och Disneykaraktärer. Och den sista kvällen under Paris modevecka i september bussades drygt femhundra inbjudna gäster till Disneyland i Paris. Där hade det franska märket Coperni nämligen förlagt sin modevisning inför vår- och sommarmodet 2025.

Att inte släppa intresset för saker man gillade när man var liten, och därmed var förhållandevis obekymrad över vad folk tänkte och tyckte, kallas för ”kidult”. Det är inget nytt. Men det är däremot det sätt som det idag betraktas på. Det är inte bara en kul grej, det har också blivit big business.

I veckans avsnitt möter vi konstnären Pontus Djanaieff, som återkommande hämtar inspiration från barndomens serietidningar och tecknade filmer. Disneyfanet Niklas Torsell och filmhistorikern Kim Khavar Fahlstedt pratar om varför Disney är så stort bland vuxna. Filmkritikern Göran Everdahl och Imke Janoschek, chefredaktör på inredningsmagasinet Residence, berättar varför de satsar lite extra på sina julgranar varje år. Och så reder vi ut varför butiksanställda upplever julmusik som tortyr.

God jul önskar Stilredaktionen!

Calamity Jane beskrevs ofta som en tobakstuggande tuffing som hinkade i sig sprit, sköt vilt omkring sig och föredrog att klä sig som en man. Verkligheten var emellertid lite annorlunda.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Myten om Calamity Jane har fått stor spridning. Inte minst i filmer och tv-serier där hon fortsätter att dyka upp som en tuffing i herrkläder. Men vad som är sant, eller inte, det är något som många historiker har försökt att bena ut. Och fortsätter att göra. Det kommer ständigt nya biografier där den ena etablerade ”sanningen” efter den andra skjuts i sank.

Och fram har en lite sorglig bild av en okonventionell kvinna som kanske var född före sin tid, börjat träda fram. För Calamity Jane var alltid på resande fot över nordvästra USA i jakt efter jobb och pengar. Hon var ofta pank. Hon arbetade som servitris, tvätterska, kokerska och ibland som prostituerad. Hon drev en egen saloon och blev enormt uppskattad för den hjälp hon gav som sjuksköterska, inte minst under ett utbrott av smittkoppor i Deadwood. Hon var gift en gång, men hade flera killar som hon kallade för ”makar”. Hon fick två barn, varav det ena dog som liten. Och hon bar oftare klänning än byxor.

I veckans program träffar vi filmvetaren Daniel Hånberg Alonso – författare till boken När svenskarna sköt skarpt, som handlar om Sveriges vurm för westernkultur – för att prata om den något osannolika genren svenska westernfilmer. Vi pratar också med cowboyhistorikern Michael Grauer om att det fanns betydligt fler svarta cowboys än vad historieskrivningen ger en bild av. Och så besöker vi en skjutbana för att prata om att intresset för sporten pistolskytte ökat.

Gäst i studion är film- och modevetaren Louise Wallenberg.

Programmet är en repris från 12 april 2024.

På 1980-talet slog yuppien igenom svinrik, ung och besatt av dyra varor och vanor. Allt från kläder till köksutrustning skulle komma från rätt märke, för att markera att man hade både koll och cash.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

För fyrtio år sedan utropade tidningen Newsweek 1984 som ”The Year of the Yuppie”. Yuppies var 80-talets unga, urbana och uppåtsträvande människor vars rikliga och iögonfallande konsumtion kom att prägla tiden. Inte minst deras konsumtion av kläder – plagg som kan te sig ganska gräsliga idag. Eller i alla fall långt ifrån någon quiet luxury. Det var herrkostymer med komiska proportioner, randiga skjortor, prickiga slipsar och breda hängslen; karamellfärgade tröjor med applikationer och axelvaddar, aftonklänningar med smockade liv och stora puffärmar.

Allt som konsumerades skulle vara att rätt märke. Och rätt, under den här tiden, var nästan också alltid detsamma som dyrt. Det var också ofta nytt. Det gällde att hänga med i det senaste modet, gå på den senaste restaurangen, och bli medlem på det senaste gymmet.

Det dröjde inte så länge innan yuppies började betraktas som lite löjeväckande. Det som retade upp folk hade en hel del med just konsumtionen att göra. Att yuppies verkade bry sig mer om märket, än innehållet. Och att de gärna betalade extra för just märket, utan att blinka.

I veckans program pratar vi med journalisten Tom McGrath, som skrivit boken Triumph of the Yuppie. Bo-Anders Adamsson berättar om när han i slutet av 1980-talet skrev in sig som yuppie i telefonkatalogen. Ted Erenius, som går på Enskilda gymnasiet, och Andreas Cervenka, ekonomijournalist, diskuterar 2020-talets rikemansstil: grisch.

Veckans gäst är kulturskribenten Annina Rabe, som berättar om hur matkulturen utvecklades under yuppie-eran.

På 1930-talet blev Prunella Stack känd som inflytelserik fitnessinstruktör och ledare för Storbritanniens största gymnastikorganisation riktad till kvinnor The Women's League of Health and Beauty.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Prunella Stack var allmänt känd i Storbritannien som ”The Perfect Girl”, en ung kvinna vars slanka och vältränade kropp ansågs vara höjden av den skönhet som är sprungen ur god hälsa och gymnastiska övningar.

Hon ville få kvinnor att bejaka sina kroppar och få dem att inse vilka krafter de besatt. Inte bara genom att göra själva gymövningarna lätta och roliga, utan också understryka den kraft som träning i en grupp av likasinnade kan ge.

Ålder, yrke, inkomst eller klass spelade ingen som helst roll. Alla kvinnor var välkomna att tillsammans gympa för bättre form och hälsa. Organisationens paroll löd: “Fitness for all, regardless of age or status”. Det var en vid tiden ganska radikal och nydanande idé. Det var också sättet som de klädde sig på. För att utjämna alla skillnader kvinnorna emellan påbjöds en sorts uniform av enkla och billiga kläder – svarta kortbyxor och ärmlösa vita toppar.

I veckans avsnitt möter vi Susanne Lanefeldt, hälsoinspiratören som på 80-talet lanserade gymping för svenska folket genom sina populära träningsprogram på tv. Katarina Idla och Fanny Berg från Föreningen Idla berättar om hur rörelsepedagogen Ernst Idla introducerade dansant rörelsegymnastik med bollar i Sverige på 1940-talet. Vi pratar också med konstnären Lovisa Sköld om varför hon är så fascinerad av gymnastiksalarnas estetik att hon har ägnat en hel utställning åt dem.

Veckans gäst är historikern Hans Bolling, som berättar om varför svensk gymnastik blev ett så stort internationellt fenomen – och om de kvinnor som var med och spred den.

Medan många andra märken kämpar mot nedåtgående kurvor har Miu Miu mer än fördubblat sin försäljning under året. Kvinnan bakom, Miuccia Prada, lyckas kombinera kläder, konst och kommers men hur?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Miu Miu lanserades av Miuccia Prada 1993 som en sorts spin- off till Prada, en så kallad ”diffusion line” med lite billigare kläder. Hon beskrev det en gång som att det var kläder för de tuffa tjejerna I skolan, ”dem jag avundades”.

Miu Miu vände sig i första hand till en något yngre målgrupp genom kläder och accessoarer som var lite mer flickaktiga. Kollektionerna var lite gulligare och glittrigare än Pradas stramare och damigare look och märket kallades till en början för en ”lillasyster” till Prada. Det riktar sig än idag till något yngre konsumenter, även om den idag 74 år gamla Miuccia Prada helst använder sig av uttrycket ”ungdomlig energi” för att beskriva märkets stil.

Under de senaste åren har också både kläderna och imagen vässats till, inte minst tack vare en djärvare styling. Miu Miu har bland annat tagit hjälp av den framsynta och okonventionella stylisten Lotta Volkova, som tidigare arbetat för Vêtements och Balenciaga. Hon har hjälpt till med att skapa en modernare och mer samtida så kallad ”Miu Miu Girl”, en stilförebild som på ett, till synes, slarvigt sätt blandar det knasiga med det coola och får det att bli enormt eftertraktansvärt.

I veckans program pratar vi med Ingrid Leander Berg, prisbelönt svensk modeskapare som fick sin drömpraktik på Miu Miu – och såg märkets arbete på nära håll. Modevetaren Lisa Ehlin förklarar varför Miu Miu, liksom många andra modehus, just nu samarbetar med artister från den megastora k-popens värld. Filosofen Sven-Olov Wallenstein lär oss hur man posera med rätt sorts filosofiböcker. Och så träffar vi Ann-Sofie Back, som nu tar farväl av sin tjugo år långa karriär som modeskapare med utställningen Go As You Please: Ann-Sofie Back 1998–2018 på Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Författaren Jilly Cooper fyller sina böcker med ogenerat och ångande sex, men dissekerar också den brittiska överklassen. Idag är hon 87 år gammal, men mer i ropet är någonsin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jilly Coopers bästsäljande böcker har kallats för bonkbusters, tack vare sina ogenerade skildringar av ångande heta sexuella eskapader. I den nya tv-serien ”Rivals”, som bygger på en av hennes romaner, förflyttas vi till ett färgstarkt 1980-tal med extra allt vad gäller kläder och frisyrer.

Serien börjar en rivstart med en inzoomning på en spänstig naken manlig stjärt. Den visar sig stå i närkontakt med underlivet på en blondin i uppdragen rosa klänning på toaletten på överljudsplanet Concorde. När planet når Mach 2 över Atlanten – och ljudvallen sprängs – nås även andra höjder inne på toaletten.

Men Jilly Cooper är inte någon vanlig snuskhummer. Tidigare i år blev hon utsedd till ”Dame” Jilly Cooper av Kung Charles som tack för sina insatser inom litteratur och välgörenhet, hon är en stor djurvän. Men framför allt har hon vunnit många britters hjärtan med sin serie romantiska romaner, de så kallade ”Ruthshire Chronicles”, som till största delen utspelar sig bland brittisk överklass i det vackra påhittade landskapet Rutshire. Men det är baserat på det befintliga Cotswolds i England, en populär plats för dagen rika och berömda att skaffa hus på.

I veckans program pratar vi med journalisten Ingrid Andersson om när hon besökte Jilly Cooper i hennes hem i England. Frisören Christian Backman förklarar varför 80-talets bulliga frisyrer fick folk att se äldre ut. Och svenska författaren Katarina Petersmo berättar hur hon gör för att skriva en bra sexscen.

Veckans gäst är journalisten Cecilia Hagen, som också intervjuat Jilly Cooper – och är djupt fascinerad av brittisk överklass.

Våra tv-apparater har gått från att vara tjocka och tunga till att bli platta och enkla att hänga på väggen. Men deras utseenden och storlekar verkar fortfarande ställa till det för många.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Låt inte tv:n vara den svarta, fula klossen som förstör ett vackert inrett rum” skrev ett stort inredningsmagasin när de tog upp några vanliga missar som många gör med sina tv-apparater när de inreder hemma. ”En tv – oavsett hur tekniskt fantastisk den än må vara – är inte alltid den mest stilmässiga detaljen” fortsatte artikeln.

Vad man än tycker om tv:ns eventuella estetiska brister, så är det ofrånkomligt att den påverkar hur vi väljer att möblera rummet där den står. Om man nu väljer att ha någon tv överhuvudtaget. Men om man bestämmer sig för att ta in en tv i sitt hem, så finns det en del beslut att ta ställning till, inte minst: hur stor eller liten ska tv:n egentligen få vara? Frågan är – spelar storleken någon roll?

I veckans program undersöker vi varför storleken på tv:n kan vara en källa till konflikter i parrelationer. Vi tittar närmare på tv-apparater som på olika sätt försöker att smälta in i heminredningen, genom att till exempel efterlikna en tavla. Och så berättar vi om konstnären Nam June Paik som gjorde konst av tv-apparater och tar en titt på trenden med tv-serier om kända modeskapare.

Han låg i likkistor, dekorerade sina extravaganta kostymer med voodoo-föremål och bar ständigt en käpp prydd med ett stort kranium. Artisten Screamin' Jay Hawkins satte tidigt skräcken på musikkartan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Screamin’ Jay Hawkins var en stor och reslig svart amerikansk man som föddes 1929 och dog år 2000 som en sorts kultfigur, för evigt förknippad med den sång som blev hans signaturmelodi “I Put a Spell On You”. Låten har har tolkats och spelats in hundratals gånger av olika artister, allt från Creedence Clearwater Revival, Nina Simone till Bette Midler i filmen ”Hocus Pocus”. Även Screamin’ Jay Hawkins själv spelade in den om och om igen vilket innebar att den i princip fanns på alla skivor han gav ut.

Trots sin långa karriär tillhörde Screamin’ Jay Hawkins aldrig de riktigt stora artisterna, men han var tveklöst en av de mest högljudda. Ingen kunde som han vråla sig igenom låtar. Han öppnade spjället och växlade mellan vibraton och gutturala skrik. Men det som verkligen fick honom att sticka ut var faktiskt inte sångstilen, utan hans spektakulära scenshow, full av likkistor, dödskallar och extravaganta kläder.

I veckans program dyker vi in i dödens estetik med begravningsentreprenören Henrik Busch och tar reta på hur man sminkar döda personer. Mask - och kostymdesignern Amanda Hedman Hägerström, som jobbat med pjäsen ”Kontraktet” på Stadsteatern Vällingby, förklarar hur man kan gestalta skräck på teaterscenen. Och så tittar vi närmare på rockn'n'roll-talkshowen Art Fein's Poker Party, som Screamin' Jay Hawkins gästade flera gånger.

Veckans gäst är Jonas Bernholm, grundare av skivbolaget Route 66 Records (och många fler).

Designerväskor är dyrare än någonsin. För en klassisk väskmodell som Chanels 2.55 får man betala över 100 000 kronor. Väskor från Hermès kan kosta ännu mer. Men vad får man egentligen för pengarna?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Fendis så kallade ”baguetteväska” blev startskottet för vad som kom att kallas för ”it bags” – eftertraktade designerväskor med namn som Lady Dior Bag och Balenciaga City Bag. Nya eftertraktade väskor tillkommer ständigt, trots att de är dyrare än någonsin.

Hur originell eller spektakulär en väska än är så vet man inte på förhand om den kommer att funka. Den går inte att medvetet skapa, lika lite som en hitlåt – den måste också ligga rätt i tiden.

Men att väskor har skyhöga marginaler är en av de minst bevarade hemligheterna i modevärlden. De har länge varit en sorts sedelpressar för modehusen, skulle man kunna säga. De ekonomiska framgångarna har fått många modehus att bli giriga, vilket har lett till högre priser – och sämre arbetsvillkor för dem som tillverkar väskorna. Och det har fått en hel del modehus att tulla ganska så rejält på kvaliteten.

I veckans Stil möter vi Susan Szatmary, en svensk stjärna på den internationella väskhimlen som efter slitsamma år i London och Paris designar väskor under eget namn. Vi pratar också med Sigrid Ivo, ansvarig för den enorma väsksamlingen The Ivo Collection i Nederländerna, om hur samlingen uppstod. Journalisten Clara Popenoe Thor förklarar hur det svenska väskförbudet på evenemang påverkar besökare – kan ett förbud som riktar sig mot terrorister förändra modet?

Veckans gäst är Alice Aveshagen, skribent med modeinriktning på Svenska dagbladet.

I modevärlden har det under senare år rått lite av en kysk klosterstämning. Men där har man tidigare verkligen inte sparat på krutet när det gäller att använda sig av just sex. Och efter visningarna inför nästa års vårmode i Paris verkar det faktiskt som om sexet är tillbaka. Hur kommer det tas emot den här gången?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I början av 1970-talet döpte den brittiska designern Vivienne Westwood sin första butik kort och gott till ”Sex”. En butik där punkmodet började ta fart, ett mode inspirerat av så kallad bondage. Och sedan rullade det på i allt snabbare takt. I början av 2000-talet började man till och med tala om en sorts ”porrifiering” av modet. Inte minst tack vare att då trendskapande fotografer skapade den ena kontroversiella bilden efter den andra.

Men efter metoo blev många försiktiga med att spela på några som helst erotiska strängar,. Till och med ordet ”sexy” började betraktas som ofräscht när det gällde marknadsföring. För vem skulle vara sexig, för vem? Och hur? Och vem bestämde det? Istället växte en flora av ord som ”female empowerment” och ”self-expression” fram.

Men efter visningarna inför nästa års vårmode i Paris nyligen så löd i alla fall en rubrik: ”sex is back on the table”. För flera stora modemärken som Hermès, Stella McCartney och Balenciaga visade en hel del vågade plagg, jämförelsevis. Det var skira halvt genomskinliga byxor och blusar, extremt lågt skurna jeans – även för killar – och en hel del underkläder i form av BH:ar och strumpeband av spets. Och på tal om just underkläder så re-lanserade märket Victoria’s Secret sin stora spektakulära modeshow i tisdags.

I veckans program möter vi Billy Andersson, printredaktör på tidningen Resumé, som rapporterat mycket om klädföretaget American Apparel och deras chockerande sexuella bilder. Christian Larson är creative director på underklädesföretaget CDLP – han berättar om hur de gestaltar sexighet idag, framför allt när det gäller män. Jacob Östberg, professor i företagsekonomi på Stockholms universitet, förklarar hur man gör för att ta över och förnya ett varumärke.

Veckans gäst är Philip Warkander, universitetslektor i modevetenskap, som diskuterar varifrån de sexuella influenserna kommer idag.

Kai Gullmar kunde konsten att skapa trallvänliga melodier som inte gick att få ur skallen. Klädd i kostym och hatt gjorde hon succé som schlagerkompositör i Sverige på 1930-talet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det fanns en tid i Sverige då nästan alla visste vem Kai Gullmar var. Från 1930-talet och framåt kunde man höra hennes trallvänliga melodier i populära filmer och på radio. Kai Gullmar var nämligen en av Sveriges mest framgångsrika schlagerkompositörer, som spottade ur sig hitlåt efter hitlåt med namn som Med dig i mina armar, Swing it magistern och Jag har en liten melodi.

Egentligen hette hon Gurli Maria Bergström, men valde artistnamnet Kai Gullmar. Hennes hår var kortklippt och bakåtstruket och hennes klädstil lika androgyn som hennes artistnamn. Och i en tid då homosexuella relationer fortfarande var olagliga levde hon öppet tillsammans med andra kvinnor. Men framför allt så skapade Kai Gullmar melodier som inte gick att få ur skallen.

I veckans Stil berättar vi mer om Sveriges första kvinnliga schlagerkompositör Kai Gullmar. Vi åker till Sundsvall och träffar journalisten och författaren Ingela Hofsten, som skrivit boken Swing it, Kai! om Kai Gullmars liv och karriär. Vi pratar också med konstnären Sam Hultin om Stockholms queera uteliv på 1930- och 40-talen, som Kai Gullmar var en del av.

Programledare är Erik Sjölin.

Veckans Stil är lite kortare än vanligt på grund av Ekots sändning från Oslo där Nobels fredspris presenteras.