Vågar man gosa med en malmedelsbehandlad filt från 60-talet? Och vad säger tv-fågelns skapare är det en häger eller en trana? I säsongens sista avsnitt får vi svar på frågorna som hängt i luften.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Under de fem år som Loppmarknadsarkeologerna har sänts i radio, har vi grävt fram historierna som döljer sig bakom dessa gamla, billiga ting från loppisar. Ibland har det inte gått att svara på alla frågor om dessa prylar. Och ibland har nya fakta kommit upp till utan. I årets sista avsnitt återvänder vi till två föremål från förr och knyter ihop de lösa trådarna.

I april 2017 gjorde vi programmet om en malmedelsbehandlad filt från textiltillverkaren Tidstrand. Enligt etiketten var pläden "varaktigt maläkta" eftersom den var behandlad med insektsmedlet Mitin, en kemikalie som har vissa likheter med DDT. Vårt program handlade om insekticider i ylletextilier från förr och fokuserade på miljöaspekterna. Men sedan programmet sändes i radio har många lyssnare hört av sig och undrat om filten kan vara farlig att använda hemma. För att få svar på detta har vi nu intervjuat Sabina Litens Karlsson som är toxikolog på Kemikalieinspektionen.

Ett annat program som fyllt vår e-postlåda med reaktioner, bilder och undringar är avsnittet om den snidade tv-fågeln från 60-talet, ett träfigur som många fick göra i skolslöjden. Det debatteras huruvida den föreställer en trana eller en häger, och vårt svar i våras var "träger" – en hybrid mellan fågelarterna. Men nu har vi fått kontakt med tv-fågelns skapare. Han heter Elmer Adolfson, arbetade som träslöjdslärare och publicerade den första arbetsbeskrivningen för denna träfågel. Och eftersom Elmer är fågelfigurens skapare, vet han också vilken art den är!

Programledare: Maja Åström och Tommie Jönsson

PS: Sedan förra avsnittet, om Fiskargubben på den berömda tavlan, har e-posten strömmat in. Tack för alla mail! Bland annat fick vi ett foto föreställande en person som vi nämnde som möjlig förlaga till målningen – lotsen Adolf Ekman från Falkenberg. Och visst är Ekman lik sjöbjörnen på tavlan. Men fotot på honom är taget 1936 och fiskargubbemålningen är gjord runt 1920. Nära, men ingen cigarr!

Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio P1.

"Fiskargubben is a state of mind", säger Fredrik Björkman. Han har skapat ett eget museum där han samlar olika varianter av Harry Haerendels klassiska tavla "Der alte Seebär".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Porträttet av den gamle sjöbjörnen med snugga och sydväst kallas i Sverige kort och gott för "Fiskargubben". Den kan klassas både som kitsch och som "en del av den svenska tapeten", för att låna Fredrik Björkmans ord. "Der alte Seebär" har reproducerats, ritats om och remixats i så många led att den idag kan betyda lite vad som helst – och det är just detta som intendent Björkman tycker är så intressant med den.

I detta avsnitt av Loppmarknadsarkeologerna går vi till botten med varför kärleken till fiskargubben är så stark och evig. Vi granskar också några av de teorier som vill göra gällande att fiskargubben på tavlan kommer från svenska vatten.

Programmet är bitvis inspelat i stark blåst och poddversionen är förlängd. Håll i sydvästen!

Programledare: Maja Åström och Tommie Jönsson

Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio.

Prydnadsfigurer tillverkade av snäckskal väcker både rys och mys. Åtminstone för samlaren Jan-Erik Nilsson. Han har byggt upp en nätbaserad kult kring snäckdjur och andra svåra föremål.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Saker du inte vill äga men inte kan kasta” – ja, så sammanfattar Jan-Erik Nilsson den märkliga prylkategori han kallar "svåra föremål". Det är just den typ av märkliga, hiskeliga eller direkt obegripliga grejer som är så svåra att låta bli att samla på. Sedan flera år driver Jan-Erik en facebookgrupp för entusiaster av svåra föremål. Bland mycket annat rysligt postas ofta foton av olika slags snäckföremål – djurfigurer, lampor, kombinationsobjekt och reseminnen. Skönhetsgraden varierar, för att uttrycka det milt. Med tiden har en digital samvaro kring snäckprylarna vuxit fram. Jan-Erik ger numera ut fotokalendrar med ambitiösa snäckföremålsbilder och han arrangerar sedan förra året en årlig tävling vid namn Snäckkampen.

I detta avsnitt av Loppmarknadsarkeologerna försöker vi förstå fascinationen för snäckföremålen och – viktigast av allt – varför det är så svårt att låta bli att köpa hiskeliga och svåra föremål när man går på loppis. Möt snäckdjurens folk!

Programledare: Tommie Jönsson och Maja Åström.

Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio P1.

Pocketboken är läsandets slit-och-släng-produkt. Den nöts och åldras snabbt. Vissa titlar kan med tiden bli dyrbara om de är i prima skick och attraherar en nischad läsekrets.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

De flesta pocketböcker trycks i massupplagor och produceras billigt. I second hand-världen är det därför svårt att sälja dem för mer än några tior. Men vissa böcker, som attraherar en hängiven nischpublik, kan ändå bli dyra med tiden. Lars Jansson driver ett antikvariat inriktat på Science Fiction och förklarar vad som driver upp priserna i hans genre.

Vad är det som gör att pappret mellan de mjuka pärmarna gulnar så snabbt? Papperskonservatorn Cecilia Isaksson från Kungliga Biblioteket förklarar kemin och fysiken bakom pocketbokens snabba förfall.

Programledare: Tommie Jönsson och Maja Åström.

Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio P1.

I rumsljus ser det inte så märkvärdigt ut. I ultraviolett ljus strålar uranglaset med en gulgrön glöd. Men var inte rädd uran kanske låter farligt, men den radioaktiva strålningen är försumbar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I århundraden har olika metalloxider använts för att färga glas. Uranoxid, som ger en gulgrön nyans, var populärt i glasproduktion från 1800-talet och fram till andra världskriget. Plötsligt blev uran en strategisk råvara för energiproduktion och kärnvapen. Den tunga metallen belades med hårda restriktioner och storhetstiden för gulgröna glaset som lyste med fluorescerande sken i uv-belysning var över. Men inte helt – i exempelvis Sverige tillverkades uranglas fram till slutet av sextiotalet.

Bruks- och konstglas färgat med uranoxid är idag begärligt för samlare. När civilingenjören Anna Reuterswärd går på loppis är hon ofta beväpnad med en uv-ficklampa för att kunna hitta uranglas bland alla andra prylar. I hemmet har hon installerat ultraviolett belysning i ett vitrinskåp för att kunna visa upp troféerna i all sin prakt. Hyttmästaren Tord Höglander, som arbetade som glasblåsare på bruket i Rejmyre i 40 år, berättar om sina minnen från att arbeta med uranglas. I vår tids öron låter det kanske otäckt att skyffla in pulveriserad uranoxid i degeln – men för att göra vackert färgad glas krävdes vissa ämnen – som kobolt, arsenik, bly eller uran.

1978 gick telefonmonopolets Sverige över från nummerskiva till knappsats. Standardtelefonen som togs fram var Diavox med utbytbar kåpa för den som ville ändra färg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Diavox tillverkades i miljontals exemplar och blev en exportsuccé för LM Ericsson, som tog fram modellen tillsammans med Televerket.

I Sverige fanns dock inte några andra knapptelefoner att välja på vid den här tiden. Televerket var den enda operatören och de försåg dig med såväl abonnemang som apparat. Men trots det kan man i just denna apparat se hur tankar om valfrihet och individualism började vinna mark i telefonmonopolets Sverige. På Diavox kunde man nämligen byta kåpa så att telefonen fick en färg som matchade just din stil – även om apparaten var samma som grannen hade ...

Diavox må se fyrkantig och en smula fantasilös ut i jämförelse med den kurviga designklassikern Ericofon, även känd som kobratelefonen. Men det finns de som vurmar för Diavoxen. En av dem är Pär Danielsson, engagerad i Virserums telemuseum. Han jämför Diavoxens formspråk med den fyrkantiga bilmodellen Volvo 240 och menar att vår tids nostalgi har börjat rikta in sig på 1970-talets design medan vi börjat släppa taget om det sönderälskade 50-talet.

Går det att få en gammal telefon med pulsval att fungera i ett modernt hem med IP-telefoni över fiber? Jodå, men det kräver specialutrustning. Jan Wirström, ordförande i Sveriges Telehistoriska samlarförening, förklarar hur det funkar. Välkomna till ett telefonnostalgiskt avsnitt av Loppmarknadsarkeologerna!

Programledare: Tommie Jönsson och Maja Åström.

Loppmarknadsarkeologerna produceras av Rundfunk Media för Sveriges Radio P1.

Sveriges mest produktiva tavelmålare hette Herman Sixtus Andersson, även känd som Brokiga Blad. Anderssons ambition var att måla en miljon tavlor, men sade själv att han bara hann med 750 000 stycken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Men då skulle han ha behövt måla 50 tavlor varje dag, inklusive julafton, i 40 år”, säger Göran "Snacke-Per" Johansson, storsamlare av Herman Andersson-tavlor och privatforskare i den svenska luffarkulturen. Han menar att 100 000 stycken är en rimligare siffra – men ingen vet exakt.

Göran har idag över 700 Brokiga Blad-tavlor i sin samling på Hönsa-Lottas Luffarmuseum i Boda Glasbruk. I många år har han forskat i den rikskände luffarkonstnären som under 1900-talets första hälft vandrade landet runt och målade landskapsbilder för en bit mat, en pilsner, en övernattning eller kanske en peng. Enligt Gunnar kallades Herman Anderssons tavlor för "skithuskonst" eftersom de ofta sattes upp på väggen i utedasset – gärna bredvid kungaporträttet!

Ni hör också Gunnar Vesterlund från Nordmaling, som samlat på Herman Andersson-målningar sedan 1967 och idag äger över 200 stycken. Gunnar har sedan barndomen på 30-talet fascinerats av luffarlivet och hjälper oss att teckna en tydligare bild av livet längs vägarna, snabbtorkande färg och mytologin kring Sveriges kanske inte bäste, men snabbaste och mest produktive målare.

Programledare och reportrar: Tommie Jönsson och Maja Åström.

Loppmarknadsarkeologerna produceras av Rundfunk Media för Sveriges Radio P1.

På en utomhusloppis dök den upp: En mystisk, orange lackskiva med stämpel från tivolit Gröna Lund. Från skivspåren hördes mest knaster och sprak men också några barn som sjunger "Mors lilla Olle".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vad är det här för slags skiva egentligen? Förutom stämpeln på etiketten och bolagsnamnet "B.R.A. Record" finns ingen information på den. I veckans avsnitt Loppmarknadsarkeologerna nystarna i bakgrunden till den direktgraverade lackskivan från Gröna Lund.

Med hjälp av ljudkonstnären och skivsamlaren David Bremer och Svenskt visarkivs forskningsarkivarie Wictor Johansson nystar vi upp historien till sjung-själv-skivorna som gick att spela in i musikaffärer, bokhandlar och på nöjesfält från 1930-talet och fram till 60-talet.

På köpet får vi historien om de finländska bröderna Aftén som kom till Sverige för att arbeta på Värdsutställningen i Stockholm, men snart sögs in i jazzsvängen, grundade skivetiketten B.R.A. Record och drev två inspelningsstudior för direktgraverade skivor – en i Gamla Stan och en på Gröna Lund.

Programledare: Tommie Jönsson och Maja Åström

Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio.

Vad får man om man kombinerar ett gulligt litet dockansikte med en vacker grytlapp? Jo, en mysrysig ikon från tiden då vi "virkade in" saker både för att pynta i köket och för att dölja pinsamheter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Konstnären och serietecknaren Anneli Furmark har samlat på grytlappsdockor i många år. Under en period blev dessa gulliga skapelser ett motiv i hennes konst. I veckans avsnitt förklarar Anneli sin fascination för "drottningen över grytlapparna", som hon kallar detta objekt. Kostymteknikern Anna Eliasson, som också samlat på grytlappsdockor i många år, spårar objektets ursprung till en tid då man "virkade in" föremål – inte bara dockansikten utan även toalettpappersrullar och spritflaskor. Antingen för att försköna i hemmet eller för att dölja pinsamheter.

Programledare: Tommie Jönsson och Maja Åström

Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio.

Ära vare Gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden! Ja, så kanske det rimmades när tusentals snidade träfåglar placerades ovanpå nyligen inköpta tv-apparater i svenska hem i slutet av 50-talet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Men är det en trana eller är det en häger? Varför blev den så vanlig? Och vad säger den om sin tid?

Våra loppmarknadsarkeologer Maja Åström och Tommie Jönsson spårar historien bakom denna fågelfigurin av furu, björk eller teak. Den har länge varit vanlig på loppisar och i antikbodar, men under senare år har den ökat i pris och idag kostar den ofta över hundralappen.

Samlaren och konstnären Magnus Bärtås har idag över 300 slöjdhägrar i sitt hem. Han menar att träfiguren symboliserar rymdålderns framtidstro och att den visar hur den abstrakta konstens formspråk började ta sig in i det folkliga medvetandet.

Peter Ekström, före detta slöjdhägersamlare och konstnär även han, berättar om sitt förhållande till fågeln, hur träslöjden förändrades i skiftet mellan 50- och 60-tal samt varför tv-fågeln ska klassas som "okonst".

Programledare: Tommie Jönsson och Maja Åström

Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio P1.

1934 byggdes den första elektriska adventsljusstaken av kasserade julgransbelysningar. Produkten blev en storsäljare men konstruktören förblev okänd i decennier.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I vinterns sista avsnitt av Loppmarknadsarkeologerna vädrar vi historien bakom en av våra käraste ljuskällor. Lagerbiträdet Oscar Andersson fick den goda idén att förvandla kasserade julgransbelysningar till brandsäkra adventsljusstakar. Produkten blev en storsäljare men Oscar Anderssons namn glömdes bort. Uppfinnarens barnbarn Linnea Rådberg berättar om hur Andersson efter decennier fick sitt erkännande.