Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Kära lyssnare,

När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.

När en människa är på väg att upphöra ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.

Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. 

Men inte för alla. “Känslan för behärskad  brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror  jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.

För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: 

“Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”

Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.

Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes. 

Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”

En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska. 

När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.

Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.

Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.

Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar? 

Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.

Sic Gloria transit mundi

Tjofadderittan hejsan

Bästa hälsningar

Olof Åkerlund
producent för OBS

Litteratur

Ludvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.

Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.

Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.

Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.

Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?

synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...

Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.

För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.

Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.

Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”.

Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.

Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.

”I think I’m dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.

Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.

Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.

I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.”

Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.

Stagnation i mörker.

Sedan substanslösa blå

strömmar av avstånd och sten.

Guds lejoninna,

hur vi blir ett

nav av hälar och knän! – Fåran

klyvs och drar förbi, syster till

halsens bruna båge

som jag inte kan fånga,

svartögda

bär kastar mörka

krokar –

munfullar svart sött blod,

skuggor.

Något annat

slungar mig i luften –

lår, hår;

flagor från mina hälar.

Linda Skugge, författare och skribent

Litteratur

Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.

Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.

Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.

Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Att brevväxla under antiken var något helt annat än dagens snabbmessande. Vincent Flink Amble-Naess inspireras av tidens omsorgsfullhet, men befarar att helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.

I skiftet mellan tre- och fyrahundratalet e.Kr ägde en brevväxling rum mellan två av senantikens mest framstående män. Det var kyrkofäderna Augustinus och Hieronymus som skrev till varandra.

Augustinus föddes i Nordafrika, och förutom ett par studieår i ungdomen var det där han tillbringade hela sitt långa liv. Hieronymus levde vid tiden för brevväxlingen i det Heliga landet. När man betraktar en karta över romarriket kan det verka överskådligt, men avståndet mellan Augustinus hemstad i dagens Algeriet och Hieronymus Betlehem är närmast oöverskådligt. Färdvägen bjuder inte heller på några bekvämligheter. Det är med få undantag ett kargt och öde land som sträcker sig mellan städerna. För den som fick i uppdrag att leverera ett brev från den ena platsen till den andra, i en tid då varken asfalterade vägar eller motorfordon fanns att tillgå, var landvägen därför inte ett alternativ. Kvar stod Medelhavet, men också till havs lurade faror: väldiga vågor och rövarband med slipade vapen. De vältaliga formuleringarna fraktades med livet som insats. Och det tog tid. En brevväxling kunde ta decennier i anspråk. ”Jag minns att jag skrev till dig medan jag ännu var ung” skriver Augustinus,  ”men nu är jag redan gammal”.

Och även själva produktionen tog tid. Det var nämligen inte männen själva som skrev. Breven dikterades för en person med yrkestiteln takygraf, snabbskrivare. I oerhörd hastighet ristade dessa specialister in en förkortad form av texten på en tavla av trä eller vax. Sedan lästes alltsammans upp för professionella skrivare, som omsorgsfullt förde över innehållet till papyrus.

Kyrkofäderna diskuterar vilken tolkning av Paulus ord i Galaterbrevet som är den rätta, men kanske är det inte själva innehållet som är det viktiga, utan hur männen förhåller sig till varandra. Det rådde en ömsesidig respekt mellan dem, av ett slag som har blivit dagens debattklimat främmande. Augustinus och Hieronymus var meningsmotståndare, men ansträngde sig för att debattera som vänner. Vid de få tillfällen då bitska kommentarer faktiskt yttras, följs de av en ursäkt i nästkommande brev. Kanske är det inte ägnat att förvåna; det är inte svårt att föreställa sig vilken ångest ett förhastat ord måste ha inneburit. Om en människa idag råkar såra någon kan hon omedelbart be om ursäkt, och därmed är saken ur världen. För de två kyrkofäderna fick förlåtelsen emellertid vänta.

Kanske var det just avståndet – det tidsliga och det rumsliga – som gjorde att de förblev vänner. Förhållandet säger något om samtiden. Tack vare den teknologiska utvecklingen har det blivit möjligt att ögonblickligen komma i kontakt med människor över hela världen. Utvecklingen har inneburit en vinst, men samtidigt har något gått förlorat. Trots framstegen är själva grundvillkoren för de mänskliga relationerna oförändrade. Behovet av avstånd förblir en viktig del av vänskapen. Till vardags uttrycks saken som att man inte ska ta någon för givet. Formuleringens banalitet döljer ett existentiellt bråddjup – alla våra relationer är villkorade, eftersom de har sitt slut i graven. Saknaden efter någon kan därför ses som en förberedelse för döden, både vännens död och den egna.

Under sin livstid hade Augustinus och Hieronymus ett begränsat antal skrivtillfällen att förfoga över. Postgångens långsamhet och brevskrivandets umbäranden påminde dem ständigt om detta. Därför ansträngde de sig för att göra det bästa av varje meddelande.

Också idag begränsas vår kommunikation naturligtvis av döden, men teknologin har skapat en illusion av oändlighet. Det ger upphov till ett nytt slags problem. Den som tror att allt går att ställa till rätta i efterhand riskerar att hela tiden skjuta saker på framtiden. Det finns ingen anledning att ta itu med något idag om det lika gärna kan göras imorgon. Synsättet har kommit att prägla den moderna mentaliteten. Det kan kallas prokrastinering, hållningslöshet eller lättja. Men kanske bottnar det i en och samma sak: dödsförnekelse.

Under kyrkofädernas tid var döden alltid närvarande. Den som någon gång har deltagit i en gudstjänst har lätt att förstå varför: Församlingen tillber en avrättad man, dricker hans blod och äter hans kropp. Det hade varit svårt att inbilla en människa vars hela tillvaro regisserades av kyrkan att hennes jordeliv saknade slut.

Förhållandet är paradoxalt. Under en tid då alla trodde på evigt liv var döden närvarande i kulturen, men den sekulära människan vill inte låtsas om den. Kanske är anledningen att förnekelsen fyller en viktig funktion. Insikten om livets korthet manar nämligen till eftertanke. Denna eftertanke tycks under antiken ha betraktats som en form av plikt.

Ibland får jag en känsla av att motsvarigheten för den moderna människan är att hela tiden vara lycklig. En lycklig människa besväras inte av dödsångest, och vid första anblick framstår därför målsättningen som välfunnen. En svårighet kvarstår emellertid: Den som enbart söker lyckan går fel, och måste nöja sig med något annat. I det moderna samhället har förströelsen blivit en form av surrogat, som kommer oss till del genom en strid ström av hemleveranser och videoklipp. Förströelsen är förvisso mindre njutbar än lyckan, men i gengäld kan den upprätthållas under längre tid. Det förefaller kanske motsägelsefullt, men för att undvika tanken på döden måste själva livet gestaltas i dess avbild. Ingenting får ta slut, ingenting får ställas på sin spets, ingenting får bjuda motstånd. Ingenting får hända, kort sagt.

I längden blir människor olyckliga, och känner ångest över all tid de lägger ned på sådant som de i sitt hjärta finner meningslöst. Kanske hör de talas om personer som ägnat sina liv åt något större och mera upphöjt, och fylls av beundran. De tänker att det är så livet egentligen borde levas, och inte på det splittrade vis som utmärker deras egen tillvaro.

För egen del riktas min beundran ofta mot personer som föddes långt innan det moderna samhället, som till exempel just Augustinus och Hieronymus. Men kanske är det jag uppfattar som dygd bara en följd av deras materiella förutsättningar. Kanske är helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Och kanske måste vi som har haft oturen att födas för sent helt enkelt nöja oss med våra tidsfördriv och distraktioner. Det är trots allt en tanke som utmanar löjet att jag – som har svårt att skriva en radioessä på min laptop – skulle kunna dra lärdom av den ton som råder i brevväxlingen från tre- och fyrahundratalen, och skriva till mina vänner som om orden inte omedelbart gick att ångra. Men idéens absurditet gör den också mera lockande. Jag drar mig till minnes den argentinske författaren Borges ord om att det som utmärker en gentleman är att han bara intresserar sig för förlorade företag. Och genast framstår ett nytt liv som möjligt. Ett där kyrkofäderna ler i sin himmel.

Vincent Flink Amble-Naess
läkare och kulturskribent

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.

Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.

Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.

Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.

En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.

För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”

börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter

Det är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”

Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.

Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.

För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.

Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.

Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.

Annina Rabe, litteraturkritiker


Litteratur

Jane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

Få böcker har påverkat det västerländska tänkandet så mycket som Bibeln. Det är ingenting man skrattar bort. Ändå finns ju humorn hela tiden där. Maria Küchen funderar på vem som skrattar åt vad.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-02-01.

Har du hört den där om när Jesus skulle rädda en äktenskapsbryterska från stening? Jesus sa: "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen." Genast kom en sten flygande och träffade den stackars äktenskapsbryterskan mitt i pannan, och Jesus vände sig ilsket mot folkmassan och fräste: "Alltså ibland blir jag bara så trött på dig, mamma."

För att tycka att det här skämtet är roligt, måste man veta att jungfru Maria bland kristna anses vara den enda människan utan synd, bortsett från Jesus då. Skämtet är med andra ord rätt så internt kristet. Det fyller ett par av de funktioner som humor alltid har haft – att skapa en känsla av gemenskap genom samförstånd, och en avslappnad stämning genom avdramatisering av det högstämda. Och det belyser att vad som är "roligt" alltid beror på sammanhanget. Det spelar helt enkelt roll vem som skämtar om vad, och när det skämtas.

Jag tänker på skämtet om steningen – det är en stening som ju i evangeliet aldrig ens börjar, eftersom alla människor utom Jesus och hans mamma är syndare – när jag läser "Gudomliga komedier" av den systematiska teologen Ola Sigurdson. "Gudomliga komedier" är en historisk och filosofisk studie i tre band om humor, subjektivitet och transcendens. Men Gud och humor är långtifrån det enda som Sigurdson avhandlar. Och hans åtskillnad mellan humor som sympati och humor som antagonism, kan tillämpas på all slags skämtsamhet. Det är som bekant skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon.

När de romerska soldaterna i evangeliet häcklade och skrattade åt den döende Jesus på korset, så var deras humor maximalt aggressivt antagonistisk. Många vill nog inte ens kalla det för humor. Men man ger en förskönad bild av människan om man blundar för humorns mörkersida. Hånskrattet är också ett skratt, och när mobbare påstår att mobboffer saknar humor så menar de allvar – de tycker själva på riktigt att deras mobbande är kul.

Gycklandet i samband med korsfästelsen är ett extremt exempel på aggressivt antagonistisk humor. Men antagonistisk humor kan såklart också vara helt varmt godartad. Du har kanske själv varit med om hur förälskade par retas rätt så hårt med varandra. Hos Martin Luther, som var roligare än somliga tror, slår den antagonistiska humorn ibland över i grova påhopp, men Luther kan också vara kvick.

I en ironisk uppräkning av vilka reliker som katolikerna ännu saknar, nämner han "två fjädrar och ett ägg från den heliga Anden". Den storslaget mäktiga Heliga Anden framstår plötsligt som en flaxande värphöna. Luthers lustighet är ett typexempel på vad Sigurdson kallar inkongruent humor – något storslaget förs samman med något lågt och lite löjligt som det faktiskt liknar. Både den heliga anden och hönan kan ju flyga.

När Luther drev med den romersk-katolska kyrkan levererade han med andra ord inte enbart skatologiska skämt – bajshumor, för att tala folkspråk. Bajshumor, ironi, kvickhet, fars, antagonistisk humor och godmodigt skämtande för att skapa samhörighet, det vill säga humor som sympati – allt det här finns det exempel på i Bibeln. Det är svårt att inte se humorn i Jonas bok – ni vet, profeten som sväljs av en stor fisk. Och svart humor blixtrar till i bland till och med i Jobs bok, där en maximalt drabbad människa grälar med Gud om varför han måste vara med om allt detta förfärliga.

Utan galghumor skulle det bli ännu svårare för människor att uthärda det outhärdliga. Kanske bidrar det till att galghumor är ett väsentligt inslag i den judiska humorn. Där saknas inte heller självironi, som i anekdoten om tre rabbiner som grälar vid en flod. "Det är jag som har rätt", säger den första. "Gud kommer att visa det genom att låta bladen falla av trädet där borta." Genast faller bladen av trädet, men de två andra rabbinerna tycker inte att det håller som bevis. "Gud kommer att visa att jag har rätt genom att vända flodens lopp", envisas den första rabbin. Genast börjar floden strömma åt andra hållet, men hans två antagonister avfärdar även det. Då kommer en tordönsstämma från himlen: "Det är den förste rabbin som har rätt!" De två andra rabbinerna svarar med en mun: "DU ska inte lägga dig i!"

Här skrattas det inte åt det heliga – humor som antagonism. Det skrattas med det – det är humor som sympati. Att skratta åt det heliga är både tillåtet och nödvändigt, men att skratta med det heliga är också fullt möjligt, och helig dårskap är en uråldrig del av de stora religionerna. Portalfigurer inom den islamiska sufismen drunknar i skratt, kärlek, vin och Gud. Aposteln Paulus talade om vikten för en kristen att vara en "dåre inför världen". Heliga dårar genom tiderna har gycklat med makten, och Paulus tankar om helig dårskap togs upp av Martin Luther, som dessutom presenterade skrattet som en kur mot melankoli.

Ola Sigurdsons ambition i sin humorstudie är inte att själv vara rolig, men han bjuder på ett långt pärlband av fun facts – visste du att den romerske kejsaren Heliogabalus var den förste kände västerlänningen som roade sig med pruttkuddar? Främst tar han dock begreppet "humor" i bruk på avancerad filosofisk nivå. Den systematiska teologin saknar skarp gräns mot filosofin – och den systematiska teologen Sigurdson tar humor på allvar.

Humor är en allvarlig sak – inte minst när människor antagonistiskt skrattar åt en förtryckande övermakt. De maktlösas antagonistiska humor blir en överlevnadsstrategi och ett vapen. Och att skämta aggressivt antagonistiskt uppåt har alltid varit snyggare än att göra det neråt. Det är inte bevisat att Jesus hade humor – det sägs aldrig i evangelierna att han skrattade – men hans förkunnelse kom underifrån och riktade sin kritik uppåt. Därför blev den lika farlig som satirisk humor kan vara i en diktatur.

De första kristna betraktades verkligen som dåraktiga av omvärlden. Det speglas bland annat i den första kända avbildningen av Kristus på korset, satirisk romersk graffiti där han avbildas som åsna.

"Inkarnationen", skriver Sigurdson, "alltså Guds människoblivande i Kristus, är en absolut paradox och därför är kristendomen enligt filosofen och teologen Sören Kierkegaard den mest komiska av religioner". Jag tänker medan jag läser Sigurdsons storverk till studie, att Jesus kanske tog den aggressivt antagonistiska humorn i bruk genom att låta den vändas mot honom själv. Han gjorde sig till den som det skrattades åt. Så kanske var Jesus själv kristendomens första heliga dåre. Och kanske behövs fler heliga dårar som häcklar makten i vår tid. Kristendom, precis som humor, har aldrig klätt i makt. Den fungerar bara när den ägs av, och upprättar, de utskrattade och maktlösa.

Maria Küchen
författare och skribent

Litteratur

Ola Sigurdsson: Gudomliga komedier – humor, subjektivitet, transcendens. Glänta produktion, 2021.

Skulle våra politiker bli mindre slätstrukna om de kryddade sina tal med ordvitsar? Carl Magnus Juliusson berättar om hur ordlekarna använts historiskt och kan utgöra en nödvändig ventil.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns de som hatar ordvitsar. Det är något jag blev varse när jag läste Thomas de Quinceys självbiografiska ”En engelsk opieätares bekännelser” som första gången gavs ut anonymt 1821. 

1856 publicerade De Quincy den på nytt i en reviderad utgåva. I denna utgåva har han bifogat en fotnot. Och i denna fotnot ber han om ursäkt för att en mening rymmer för många allitterationer. 8 av 36 ord börjar på bokstaven f, något som De Quincey hävdar är helt och hållet oavsiktligt.

Varför han känner sig tvungen att be om ursäkt är, med hans ord, för att vissa människor ”blir irriterade, eller till och med inbillar sig själva vara förolämpade, av uppenbara allitterationer, som många blir av ordvitsar”.

Förolämpade av allitterationer och ordvitsar? 

Allitterationen är ju en av den klassiska retorikens främsta stilfigurer! Den romerske talaren Cicero staplar allitterationer på varandra. Han gör det så ofta att det blivit ett kännetecken för hans stil – en stil som lyfts fram som den främsta inom latinsk formuleringskonst. 

Men även ordvitsar var ett vanligt inslag i förmodern litteratur – och det inte bara i humoristiska sammanhang. Det finns gott om ordvitsar även inom allvarliga ämnen som juridik, filosofi och till och med tragedi. Den franske antikhistorikern Jean-Pierre Vernant har lyft fram att det inte finns någon antik genre i vilken det förekommer så mycket ordvitsar som den grekiska tragedin. Flest har ”Kung Oidipus”. 

Syftet med ordvitsarna är dock inte att de ska vara roliga. De ska visa hur Oidipus jakt på kungens mördare hela tiden leder tillbaka till honom själv. En sådan tvetydighet finns redan i Oidipus namn. Namnet kommer av att han har en svullen fot, oidi-pous. Men också av att han vet – oida – svaret på fotens och sfinxens gåta. Att det är han själv som i själva verket är orsak till alltihop.

Samma funktion har ordet homosporon. När Oidipus använder det om Iokasta vill han säga att han har gift sig med samma fru som den tidigare kungen. Men ordet kan också betyda, som när det tas i mun av siaren Tiresias, att de tillhör samma släkt. Ja oj oj.

Cicero skriver mest utförligt om ordvitsar – eller ”dubbeltydiga yttranden” – i andra boken av ”Om talaren”. Där kan man läsa att de ”anses vara de allra fyndigaste”. De förekommer inte bara i skämt ”utan också i allvarliga sammanhang”. De kräver ett särskilt ”skarpsinne”. Och de framkallar ”sällan formliga gapskratt utan prisas snarare som uttryck för lärdom och elegans”.

Lärdom och elegans alltså. 

Ordvitsen hade länge kvar sin plats inom filosofin, juridiken och inte minst tragedin. Hamlets första replik – i Shakespeares tragedi – är exempelvis en ordvits: ”A little more than kin, and less than kind”. 

Raden anspelar på ett talesätt – ”the nearer in kin, the less in kindness” – vars innebörd är att släkten är värst. Ordleken lyfter fram att Claudius som gift sig med Hamlets mor nu är mer släkt, ”kin”, med Hamlet än tidigare. Nu är han både farbror och styvfar. Men han är inte särskilt snäll, ”kind”, och inte av samma sort, ”kind” igen, som den avlidne fadern, utan korrupt och fördärvad.

Men detta lekande med ords innebörder förändrades under 1600-talet. Förespråkare för den nya moderna vetenskapen menade att orden inte längre fungerade som de skulle för att förmedla kunskap. Att ord har flera betydelser förvanskar idéer och förvirrar tanken, snarare än att främja den. Mångtydighet lyftes därför fram som den främsta anledningen till missförstånd – något som till och med kunde orsaka krig.

Filosofen John Locke yrkade på att matematik istället för vardagsspråk skulle användas för att beskriva världen. Matematiken kunde frigöra vetenskapsmannen från ordens bedräglighet, ”the Cheat of Words”, som han skriver. Och sedan dess kanske man kan säga att ordvitsen befunnit sig i ett visst nummerärt underläge. Talen fick ersatta, ja talet.

Det här är något som slår igenom också i litteraturen. Det kan man se till exempel hos de brittiska romantikerna som, till skillnad från Shakespeares ordlekar, undviker tvetydigheter i ordval och syntax till förmån för ett tydligare, mindre konstlat och mer direkt tilltal.

Och under 1800-talet kan man alltså till och med bli förolämpad av en ordvits.

Men i en sådan värld, den värld vi fortfarande lever i, kan jag inte undgå att känna att något gått förlorat. Om allt ska uttryckas klart och tydligt, eller inte alls, om mångtydighet är något man föraktar eller suckar åt – vad händer då med allt som vi av olika anledningar inte kan, vill eller får uttrycka på ett entydigt vis?

Förutom sina litterära poänger har ordvitsar historiskt inte sällan rört ämnen som det är svårt att tala om. Det kan handla om åsikter som man inte får säga rätt upp och ner, eftersom de är impopulära eller rentav olagliga, eller berör aktiviteter som det inte passar sig att tala om alltför naket och oblygt.

Ett exempel från Cicero. Scenen är en rättegång. En åklagare lägger fram bevis för att Titus Annius Milo ska ha inväntat tidpunkten då Publius Clodius Pulcher lämnade sitt gods för att slå ihjäl honom.

Cicero försvarar den anklagade mördaren. När man gång på gång frågar vid vilken tid Clodius ska ha blivit mördad svarar Cicero ”sero”.

”Sero” betyder ”sent” på latin. Men det kan också betyda ”alltför sent”. Cicero svarar alltså att Clodius blev ihjälslagen sent på dagen. Men med hjälp av ordets mångtydighet kan han även ge uttryck åt en åsikt som kanske inte bör sägas rakt ut – att Clodius borde ha tagits av daga för länge sedan.

Ja, Cicero är en dräpande försvarsadvokat. 

Nu menar jag så klart inte att det är bra att gå runt och önska livet ur folk. Men kanske finns det saker som man ändå måste kunna ventilera även om de är svåra att uttrycka utan omskrivning. Ordvitsen kan då utgöra en unik möjlighet att säga något utan att faktiskt säga det.

I en tid där allt kan spelas in och spelas upp igen, verkar våra politiker – med vissa uppenbara undantag – bara bli mer och mer försiktiga med vad de säger. Tillsammans med sina pressekreterare printar de ner propra uttalanden som säger exakt så lite som de avser och som inte kan misstolkas av någon. Därefter viker de inte en tum från sitt manus. 

Klart och tydligt. Varken mer eller mindre. Men också intetsägande. 

Nej, i dag vimlar det kanske inte av politiker med Ciceros lärdom och elegans. Det är klart att man, mot en sådan fond, lätt kan vinna politiska framgångar med en motsatt mediestrategi för att – ursäkta – trump-eta ut sitt budskap.

Humor och mångtydighet kan – också i allvarliga sammanhang – utgöra en nödvändig ventil. Hjälpa till att lätta på trycket. Och bli en politisk superkraft.

Carl-Magnus Juliusson
litteraturvetare och kulturjournalist

Humor sammanför människor och förgyller livet, men den stänger också ute. Boel Gerell funderar skrattets särskiljande verkan och över vad det är som roar så med en tuss katthår.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det ligger nåt tovigt och grått i mitt smyckeskrin och när jag lyfter upp det ser jag att hårtussen är prydligt arrangerad på en silverkedja. Som en vacker berlock, fast ful och äcklig och även om jag inte hör det så anar jag det triumferande skrattet från äldsta tonårsdotterns rum. Tovan är inte ny för mig, verkligen inte. Förra gången den överraskande dök upp i min intimsfär låg den på en liten kudde formad som ett hjärta på tangentbordet till min laptop.

I ärlighetens namn placerade jag den dessförinnan hest skrockande i min dotters ömt omhuldade necessär, mellan hennes många väldoftande krämer och den har dessutom suttit inkilad i skalet till hennes lika högt älskade mobil.

Vad är nu detta för konstigheter, undrar du förstås, med all rätt. Varför klämmer jag förstulet flinande in en smutsig tuss från familjens långhårskatt bland min dotters sminksaker? Är jag inte riktigt klok? Nej, kanske inte, inte i objektiv mening. Men inom den lilla kretsen som utgör min allra närmaste familj är det här vår uppfattning om ett lyckat practical joke. Ska jag förklara för nån annan, exempelvis för dig, vad som är kul blir det genast genant. Skämtet går helt enkelt inte att översätta på ett begripligt sätt, blir platt och besynnerligt och resulterar i bästa fall i ett blekt, medlidsamt och rätt undrande leende från den artiga publiken.

Och så är det ofta med humor, tänker jag, att den utanför sin tilltänkta krets och kontext blir obegriplig. Lika fnissigt festlig och förenande som vitsen är för de invigda, lika exkluderande, frustrerande och till och med hotfull kan den te sig för den som inte vill eller kan förstå det roliga. Som kanske samlar sig till det där bleka leendet för att det förväntas av en, men som inombords fylls av olust och ensamhet.

Kanske är det denna känsla av utanförskap som är värst för den som byter land eller klass och konfronteras med en ny värld där inte bara språket utan också värderingarna och perspektiven är nya. Att inte förstå hur systemet rent praktiskt fungerar är en sak, men att inte hänga med i skrattets snabba kast och stå handfallen när bollen studsar åt ditt håll är värre. För vad är det egentligen de flabbar åt, de där andra som tycks ha det så kul tillsammans? Det är väl inte åt dig?

En vanlig klyscha som används för att definiera förmågan att behärska ett främmande språk är att det är först när du kan skämta på det nya språket, som du talar det flytande. Själv tänker jag att frågan är mer komplex än så. Även om du begriper vad som är tänkt att vara kul, är det inte säkert att du uppskattar komiken. Reaktionen är inte nödvändigtvis intellektuell utan har hellre sitt fäste i kroppen, där fnisset bubblar fram som en nedärvd reflex när vi kittlas på ett visst vis.

I boken ”Om humor: Essäer om dom som är roliga och det som är kul” granskar filosofen Stina Bäckström humorn som företeelse ur ett historiskt perspektiv. Ur just det kroppsliga, vår inre humiditet och fukt – på latin umor – är begreppet sprunget. Att vara vid sina sunda vätskor var enligt de lärda i antikens Grekland att vara i balans, medan den som hade för mycket gul galla lätt blev arg. Av ett överflöd slem blev man i stället trög medan den med för mycket blod var den lättsamma spjuvern som inte tog nånting seriöst. Det senare tillståndet låter som det behagligaste, men var inte heller det nåt ideal. Lagom var bäst och för den gudabenådade förmågan att kläcka en noga avmätt kvickhet fanns begreppet eutrapelia, bättre översatt med engelskans wit.

Den fysiologiska teorin kallades humoralpatologin och kom att behärska den västerländska synen på människokroppen långt in på 1800-talet, då man exempelvis genom åderlåtning försökte få vätskorna i balans hos den som var sjuk. I dag vet vi bättre och ändå lever nånstans bilden av den rödbrusiga skojaren kvar i kontrast mot torrbollen. Återigen är det till kroppen och vätskorna det hänvisas, när humorlösheten definieras som just en brist på fukt.

Mot det blodfyllda, pulserande organet ställs det skrumpna i tillmälen som torrfitta och surkärring. Så är också förmågan att skämta en efterfrågad erotisk plusfaktor i första hand för män, medan kvinnor som vägrar le på befallning gärna avfärdas som sippa och utan sexuell potential. Att inte delta i skrattets ormgrop av skälvande paroxysmer är att ställa sig utanför gemenskapen. Inför det stillatigande ögonvittnet falnar glöden snabbare än annars och antikens tänkare hade ett namn också för glädjedödaren: agroikos som i agros – fält eller landsbygd och oikos som i bostad, hem. En lantis med andra ord, en främling.

Och sant är att komik som inget annat delar oss i vi och dem. I såna som uppskattar grova Göteborgsvitsar eller föredrar finurliga haikudikter. Men framförallt och allvarligare: i dem man skrattar med eller skrattar åt i ett politiskt spel där striden allt oftare förs med nidbilder och skrönor som tillhyggen. Och där makt är detsamma som att ha skrattarna på sin sida.

I alla tider har förlöjligandet varit första steget i särskiljandet av en minoritet från resten av befolkningen. Genom åtlöjet möjliggörs förfrämligandet när människovärdet devalveras och banar väg för hat och våld. Ett sätt att möta hotet är att ta makten över öknamnen och göra dem till sina. Genom svart humor och satir förekommer den föraktade föraktet och synliggör samtidigt brutaliteten och vulgariteten i löjets premisser. En kamp mot förnedringen och faran, med självironin som sköld.

I botten ligger allvaret, som en stor och obändig sten. Sällan eller aldrig är humor en alltigenom lätt och luftig sak, tvärtom tar den nästan alltid avstamp i nåt hårt och fast. En tyngd för ironin att kröka sig runt i en festlig krumelur, ett motstånd som ger vitsen sin rätta spänst.

För att förstå varför min dotter tycker att det är så roligt att smyga ner en äcklig tova i mitt smyckeskrin, underlättar det exempelvis att veta att jag har en stor förkärlek för vackra ting i silver. Ömt putsar jag mina smycken och arrangerar dem fint i lådan. På samma vis som hon varje kväll högtidligt applicerar sina krämer och medikamenter över sitt ansikte enligt en särskild och mycket invecklad rutin. Det är detta anspråksfulla allvar vi leker med när vi nästlar oss in och kombinerar det omhuldade och förfinade med nåt främmande och fult.

Komiken är som sagt var inte för alla och hade säkerligen inte definierats som eutrapelia – snillrik och smakfull - av de gamla grekerna. Skämtet är snarare av det barnsliga slaget, fånigt redan första gången och allt löjligare när det upprepas tills själva upprepningen blir en poäng i sig. Fyller hysset en funktion är det att ta ner andakten inför de personliga skatterna på jorden och göra oss uppmärksamma på dess egentliga futtighet. Det finns trots allt viktigare saker i livet än silver och krämer. Människor i vår närhet exempelvis, kanske också katter. Memento Mori, som en smutsig tova päls.

Boel Gerell
författare och kritiker

Skrattet är en lättnad i mörkret. Men enligt psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kan humorn också vara omstörtande när den visar vilka strukturer vi sitter fast i.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 14/3 2017.

Jag skämtade bara! Det måste vara en av de vanligaste fraserna i språket. Men kan ett skämt verkligen bara vara ett skämt? Är det inte alltid något mer?

Sigmund Freud samlade på skämt i hela sitt liv. I sin essä om humor berättar han om den dödsdömda mannen som på morgonen, precis innan sin avrättning vandrar ut på galgbacken, ser galgen framför sig, ser sitt öde och därefter tittar upp mot himlen där solen lyser och säger: "Veckan börjar fint i alla fall!" Galghumor i sin mest ursprungliga form.

Freud förklarar att det som händer i skämtet är att den dödsdömda mannen ser på sig själv utifrån och tycker att han är skrattretande, rentav löjlig, att situationen är absurd. När man gör det, ser sig själv utifrån på det sättet och kan skratta åt sig själv så är det befriande och upplyftande, menar Freud. Det intressanta är att Freud tänker sig att det är överjaget som ligger bakom skämtandet.

Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer.

Överjaget behöver alltså inte bara vara en internaliserad uppläxande röst som säger åt dig att jobba hårdare, frosta av frysen, sopa upp gruset i hallen, utan kan också uppmana dig att skratta åt situationen eftersom den är så absurd. Skrattet blir ett försvar mot smärtan, ett sätt för överjaget att ta hand om jaget. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Jag är böjd att hålla med.

För en tid sedan var jag på en begravning, det var en mycket nära väns man som hade gått bort, bara trettionio år gammal. Det var vidrigt, fullständigt avskyvärt. Jag grät, en skakande fulgråt som aldrig tycktes ta slut. När deras son lade en blomma på kistan med sin lilla knubbiga hand kändes det bokstavligen som om jag skulle gå sönder. Och då var min sorg bara en skugga av min väns.

När ceremonin var över var det dags att gå bort till församlingslokalen för kaffe. Jag kramade om min vän hårt och vi grät i varandras armar, sminket rann gråsvart över kinderna. Vi bytte några ord om hur fint det var att så många kommit dit, för att minnas och hedra hennes man. "Ja", sa min vän, "till och med pappa". Jag visste sedan länge hur ogärna hennes pappa lämnade sin lilla by på västkusten, hur intensivt han ogillade dryga huvudstadsbor. "Tänk", sa hon. "... tänk att det skulle krävas att min man dog, för att pappa skulle komma upp till Stockholm". Så skrattade vi båda så högt att folk vände sig om.

Jag kan egentligen inte komma på så många platser eller tillfällen där det känns mindre lämpligt att skratta än just på en begravning, i en kyrka. Men ändå gjorde vi precis just det. Och i den korta stund då skrattet skakade våra kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus. Precis i den stunden var den inte lika rakbladsvass. I just det ögonblicket behövde min vän inte tänka på hur hennes liv skulle gestalta sig, ensam med sonen, ensam med ansvaret och alla beslut, ensam med sorgen och minnena.

Om man får en sådan där paus ibland, om man tillfälligt blir befriad och upplyft så orkar man mer, då blir det lättare att överleva. Andra försvarsmekanismer gör att vi förnekar, tränger under, projicerar ut saker på någon annan. Humorn gör inget sådant. Får oss bara att vila en liten stund, ger oss en liten paus från sorg, ångest eller fruktan. Lindrar bättre än psykofarmaka.

Men humor är inte bara en försvarsmekanism, något som kan lindra psykisk smärta. Humor kan också vara ett sätt att få syn på oss själva eller omvärlden från ett annat håll. Ett oväntat skämt kan riva ett litet hål i den väv som utgör vår vanliga syn på världen och plötsligt göra oss medvetna om vårt eget skeva eller ologiska synsätt.

Samhället och vårt liv som sociala människor är konstruerat kring en mängd riter. Riter i bemärkelsen symboliska handlingar som får mening av ett antal socialt legitimerade symboler. Överenskommelser om hur världen bör fungera, hur saker ska gå till. Som till exempel en begravning. Vi har en präst, en ceremoni, en kista som vi ligger blommor ovanpå, vi bär svarta kläder, vi dricker kyrkkaffe efteråt. Ett bröllop har andra riter, ett barnkalas sina.  Vi har till och med riter, scheman, rutiner eller vad vi nu ska kalla det, för hur det brukar gå till när man handlar mat.

Filosofen Simon Critchley menar att skämt är anti-riter. Skämten pekar på, synliggör riterna, och plötsligt kan vi se dem, se strukturen bakom. Ett skämt kan också peka på när något eller någon bryter mönstret, bryter rutinen och inte uppträder som förväntat. Critchley tänker att skämtet är ett slags antropologiskt inverterad spegel av samhället. Om vi kan förstå vad man skrattar åt i en särskild kultur, i ett särskilt samhälle, i en särskild grupp, då kan vi förstå hur det samhället, kulturen, gruppen fungerar, menar han. Det är därför humor är så svårt att översätta. Och det är därför humor är det absolut sista man greppar när man lär sig ett nytt, främmande språk, när man kommer till ett nytt land.

En riktig komiker, menar Critchley, är en modig människa, en sådan som vågar se vad publiken skyggar undan ifrån. Som vågar se och säga vad som skrämmer eller sårar dem, eller kanske vad de innerst inne längtar efter. Ett sådant skämt kan frigöra oss, göra att vi får syn på oss själva och omvärlden.

Trots att humor ofta är lokal och specifik för det enskilda samhället, landet eller gruppen man befinner sig i så, så började det i och med sociala medier uppstå en viss typ av global humor. Jag tänker framför allt på de otaliga Trump-skämt som formligen översvämmade nätet. Bilder med korta texter som "Orange is the new black" eller "Who wore it better" där Trumps frisyr jämförs med de ljusgula, små hårliknande testarna som kommer från toppen av en majskolv.

Eller alla oräkneliga skämt rörande den klassiska bild där Trump, omgiven av åtta, nio män, skriver på ordern om att stoppa federalt stöd till organisationer om de så bara informerar om abort. I någon av skämtbilderna så får man istället för att se Trump hålla upp abortordern se honom rita från siffra till siffra i en målarbok gjord för barn. På någon annan skämtbild håller han i en teckning av en katt som ser ut att vara gjord av en tvååring.

Ett tag funderade jag på om de där skämten egentligen är så bra. Om de inte bara är meningslösa cynismer som visserligen ger oss ett tillfälligt andrum, en temporär respit, men inte förändrar någonting alls i grunden. Att vi bara fortsätter gå mot galgen efter vår korta oneliner, som i Freuds skämt: "Veckan började ju i alla fall fint!"

För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss.

Men sedan insåg jag att det där lilla andrummet, den där respiten kanske är nödvändig just för att orka göra något. Vi ser på världen, vi ser vad som händer och måste i en liten stund få känna att det är så sjukt att det är skrattretande, att det är så otroligt dumt och vidrigt att man bara måste skratta. Precis som på den där begravningen, där vi skrattade till en stund för att orka. För att få en liten paus i den ångestfyllda, depressiva stämningen. Det är befriande och upplyftande som Freud sa.

För humorn är inte bara en ypperlig försvarsmekanism som skyddar oss mot psykisk smärta. Den får oss också att se världen i annat ljus, se strukturen vi är intvingade i, riterna. Och genom det kan vi plötsligt agera på ett annat vis. För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss. Och då är skämtet något mycket, mycket större, än bara ett skämt.

Jenny Jägerfeld
psykolog och författare

Den vietnamesiska köksguden är ingen hustomte, men liknar en partirepresentant. Kristoffer Leandoer berättar om en gud som följer med honom vart han är flyttar. Och ger tips på hur man mutar honom.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag köpte Köksguden på gatan i Hanoi i tanken att det knappast kunde skada med ett vakande gudomligt öga över hushållets lycka och harmoni. Året var 2009 eller 2010, vår familj bodde i Vietnam och en liten träfigur lät sig utan vidare ceremonier installeras i lämpligt hörn av köket och har sedan dess fått följa med familjen i varje flytt och vakat över varje måltid. Nog har jag bränt vid en och annan middag och nog har jag skurit mig i fingret en gång eller två, men värre olyckor än så har knappast inträffat i vårt kök under hans uppsikt.

Så ur min synpunkt har köksguden skött sin uppgift väl. Men det är inte jag som är hans egentlige uppdragsgivare.

En svensk i Vietnam tänker sig gärna Köksguden som ett väsen liknande vår egen hustomte, bägge vakar de över hemmets härd och ser till att huset inte fattar eld. Eller så associerar man till husgudarna i antikens Rom, larer och penater, som beskyddade hemmet och familjen (penaterna hade särskilt ansvar för förrådsutrymmen). Romarna offrade till dem genom att kasta mat på elden vid varje måltid. Enligt vissa traditioner hade larer och penater sitt ursprung i förfädernas andar, enligt andra var de skyddsandar för åkrar och fält som flyttat inomhus. Det är lätt att jämföra vietnameser med antikens romare: bägge praktiskt lagda folk med sinne för ordning och organisation, utmärkta soldater och ingenjörer. Det praktiska sinnelaget fick dem att ta över färdiga filosofiska och mytologiska föreställningsvärldar, kompletta med gudavärld och allt, från sina mer fantasifulla föregångare, kinesiska respektive grekiska. Dessa gudar ägnades en strängt formaliserad men för övrigt förströdd dyrkan, medan den egentliga trosniten förbehölls den egna familjens förfäder. Jag följde dramat när min amerikanske väns pappa dog och hans lokalanställde chaufför hjälpte honom att sätta upp ett altare över den bortgångne i vardagsrummet, försett med rökelsestickor, mat och dryck: ”Nu tar jag en whisky med pappa varje kväll, det hjälper faktiskt”, konstaterade min vän. Jag tänkte att den vietnamesiska religiositeten var horisontell snarare än vertikal. Det visade sig helt fel.

I ett undanskymt tempel i Hanois gamla kinesiska kvarter fick min fru och jag en dag bevittna en åkallan av de dödas andar, där mediet kedjerökte under hela ceremonin, eftersom tobaksröken är just vertikal: den stiger upp mot himlen där den tänks beveka andarnas sinnen som en offergärd. Dittills hade jag bara mött rökoffer i litteraturen, från Gamla testamentet till indianböcker. Först nu gick det upp för mig vilken vacker och konkret tolkning av relationen mellan himmel och jord ett rökoffer är; ett band som ringlar sig uppåt och etablerar en länk mellan skilda existensnivåer.

Och just denna vertikala dimension är det som skiljer Köksguden från vår inhemska gårdstomte. Köksguden är en av de äldsta kinesiska gudarna, och kallas ibland även för Spisguden. Från början var han en taoistisk gudom och alkemisternas särskilde beskyddare dessutom. Han tilltroddes makten att bestämma inte bara över rikedom och välmåga utan även hur långt liv varje familjemedlem skulle få. Traditionellt skulle en bild av Köksguden förvaras i en nisch ovanför spisen där rökelsen hölls brinnande. Hans uppgift var inte alls bara att skänka hushållet välgång, utan tvärtom att föra räkenskap över hur man skötte sig. En gång om året, vid det kinesiska nyåret, lämnar Köksguden sin plats och flyger upp till Jadekejsaren, det vill säga himlens härskare, för att avlägga rapport om familjens vandel under det gångna året: från sin plats i köket hade han sett allt som hände. Denna himmelsfärd var en högtidlig tilldragelse som firades med fest och fyrverkeri, och varje år brändes bilden av honom för att underlätta resan uppåt.

Köksguden var inte enbart en välvillig skyddsande utan lika mycket överhetens representant, en övervakare och angivare. Det går en rak linje från honom till det kontrollsystem som alltjämt fungerar i dagens enpartistat. Varje kvarter har sin partirepresentant som håller uppsikt över grannarnas moral och skriver upp viktiga tilldragelser med krita på den lokala anslagstavlan. (Ytterligare en likhet: under kejsare Augustus fick varje kvarter i Rom ett eget kapell för larerna.) De som sköter sig kan slippa vissa kommunala pålagor och utnämnas till kulturfamilj, vilket innebär raka motsatsen till vår aktuella svenska definition av begreppet, nämligen att pappa och mamma håller sig hemma om kvällarna. Förmodligen kan man spåra konfucianismens inflytande i denna vilja till total genomlysning och åsidosättande av den enskildes integritet för allmänintressets skull.

Gåvorna till Köksguden inför dennes årliga avresa till Jadekejsaren hade karaktären av mutor. Honung smetades på hans läppar och under Yuan- och Mingdynastierna lär han ha bjudits på risbrännvin för att bli välvilligt inställd. Honungen hade biavsikten att klistra igen Köksgudens läppar och hindra honom från att berätta vad familjen haft för sig under det gångna året.

Tjallare står sällan högt i kurs, så det är inte förvånande att Köksguden från början lär ha avbildats i form av en gigantisk kackerlacka i röd tjänstemannadräkt. Dessutom tänkte man sig att guden från början varit en människa, och inte något dygdemönster heller. Han var en enkel lantman som övergett fru och härd för att pröva lyckan i stora världen, gjort goda affärer och vid hemkomsten sparkat ut hustrun för en yngre modell: det enda hon fick behålla var familjens oxe, som visade henne vägen till en vänlig gumma. Än en gång vände lyckan. Maken råkade ut för en eldsvåda och hamnade som blind tiggare hemma hos sin före detta hustru: i ren skam kröp han in i spisen för att gömma sig, och där brann han upp. Som plåster på såren gjorde Jadekejsaren honom till kökets och spisens gud.

De är lätt att hålla med George Eliot, i hennes roman Silas Marner från 1861 vägrar linnevävaren att byta ut sin gamla tegelspis mot en modern ugn, eftersom det var vid denna spis han sent omsider fann lyckan i livet:  ”Husgudarna existerar alltjämt”, konstaterar Eliot och hoppas att ”varje ny tro som uppstår må visa tolerans mot denna fetischdyrkan”.

Det slår mig att Köksguden sina årliga himmelsfärder till trots egentligen saknar transcendentalitet. Hans rike tillhör denna världen, han är en gud för utåtvända, för sådana som gärna står i gathörnen och ber.

Kanske borde jag byta ut honom mot en tomte ändå. För vem har hört talas om en tomte som skvallrar?

Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker

Ett oxymoron är ett uttryck bildat av motsatser, som talande tystnad, bitterljuv eller lysa med sin frånvaro. Morris Wikström ser hur ett kritiskt poetiskt grepp tagits över av totalitär politik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I Adam Curtis hypnotiserande dokumentär Traumazone finns en scen som stannat kvar i mitt minne. I en lägenhet i Moskva, i mitten av 90-talet, möter vi en kvinna som betalat 1000 dollar för att återställa sin karma. Det spelas lågmäld instrumentalmusik, samtidigt som ett brinnande ljus förs runt kvinnans huvud enligt ett bestämt mönster. Scenen är mycket stillsam, och blir så slående eftersom den står i stark kontrast till det som samtidigt pågår utanför lägenheten: en våldsam nedmontering av politiska monument, gälla röster i de tomma livsmedelsaffärerna och det dova ljudet av begynnande inbördeskrig i flera forna sovjetrepubliker.

Traumazone består av arkivmaterial från åren 1985–1999 och behandlar Sovjetunionens sammanbrott och åren som följde.  Det är ett material som är fyllt av motstridiga händelser och känslor. Men det som utmärker allt är en ständig rörelse. Det är en rörelse i tiden – framåt och bakåt. Framåt mot en kapitalistisk rovdriftsekonomi, bakåt mot ett våldsamt förflutet som genom tidigare censurerade romaner, memoarer och hemligstämplade arkivhandlingar nu ska beläggas och förstås. I det sammanhanget är den stillsamma scenen i lägenheten möjlig att förbise. Historien har skrivits utan att detta ögonblick införlivats i berättelsen. Men kanske går det att skriva historien om Sovjetunionens upplösning och den politiska utveckling som Ryssland därefter genomlevt just utifrån denna scen: just för att denna meditativa tystnad representerade ett svåråtkomligt tillstånd – ett tillstånd befriat från en framåt- eller bakåtrörelse. Ett löfte om en tillfällig respit, ett uppehåll i ett förlopp som galopperade, oberoende av om man hann med eller inte.

Beskrivningarna av den ryska regim som Vladimir Putin grundlade vid millennieskiftet, och som på ett sätt kulminerade med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022, utmärks av att de skiljer sig så mycket åt. Man frågar sig: är det Ryssland som växte fram under mer än 20 års tid ett slags fascism, en välbekant populism, en aldrig helt begravd totalitarism? Är det kanske en värdekonservativ ortodoxi, eller rentav en postmodern stat vars yta döljer ett ideologiskt vakuum – en konstruktion som riskerar att lösas upp vid minsta beröring? Beskrivningarna spretar. Men i alla de här disparata etiketterna finns en gemensam nämnare. Alla kan förstås utifrån en specifik stilfigur: oxymoron.

Ett oxymoron är en märklig skapelse. I sin rena form är det orent. Det bygger på en förening av kvalitativa motsatser, till exempel i ordsammansättningar som den mörka dagen, den svarta mjölken, och den lysande skuggan. Poetiskt såklart, men oxymoronet är också otroligt potent: Det står i centrum för den outgrundliga religiösa tron och meditativa mantran, liksom för postmoderna insikter om diskursens makt – där varje system definierar sitt motstånd, och där varje motstånd definierar systemet. Den annulerade motsatsen som ligger till grund för ett oxymoron påminner också om ett viktigt drag i fascismen, som lyckas företräda en elit och samtidigt påstå sig tala i folkets namn.

I den europeiska 1900-talshistorien har stilfiguren en särskild plats. Tidigare gick det att förstå den som ett finkalibrerat redskap för att skjuta ner totalitära ballonger på efterkrigstidens oroliga himmel. Detta förevigades i Paul Сelans ”Dödsfuga”, där ett poetiskt oxymoron tycktes fixera både det förflutna och framtiden i en och samma kristalliserade scen: att dricka svart gryningsmjölk – om natten, om dagen, om middagen, och om kvällen. Förintelseöverlevaren Celans oxymoron tycktes säga: inte ett steg längre, det är omöjligt att borsta askan från axlarna och vandra bort från den katastrof, den förintelse, som nyss ägt rum på jorden. Nu är vi för alltid fast i denna motsatsernas förening – där idén om framsteget måste offras på åminnelsens bål.

Om det finns en sorg i 2000-talets politik så handlar den, tänker jag mig, om att den etiska hållning och den insikt om mänsklighetens kollektiva öde som återfinns i Celans rader har underminerats. I 2010-talets politiska landskap kom oxymoronet i stället att tjäna nya herrar, och bli till den stelnade maktens vardagliga vapen. Detta vapen har använts i många länder, både i Västeuropa och i USA. Men ingenstans har det varit så tydligt som i Ryssland under de år som ledde fram till den fullskaliga invasionen av Ukraina.

I en essä från 2013 noterade den ryska journalisten Andrej Losjak de märkliga etiketter och paradoxer som hade blivit till en grundingrediens i Vladimir Putins politiska projekt. Putins användning av motsägelsefulla begrepp har skapat bevingade uttryck som ”suverän demokrati”, och ”konservativ modernisering”. Losjak skriver att detta kanske i själva verket var en medveten strategi: att genom oxymoronet dra undan mattan för verklig politisk kamp. Ersätta kampens blick mot horisonten med overklighetstillståndets yrsel. Oxymoronet och dess kusin paradoxen har, menar Losjak, framkallat en existentiell tyngdlöshet.

Det är här man kan urskilja en röd tråd som förbinder den där scenen i Traumazone med Putins regim. Den återställning av ett slags evig kosmisk balans som några ryssar sökte efter på 90-talet har nu förverkligats genom det politiska oxymoronet. Ett tillstånd av stillhet förvisso, men också av en politisk viktlöshet. En befrielse utan utopi. På det viset är den retoriska figuren i sin sentida tappning en mycket klaustrofobisk konstruktion, och den har lyckats föda fram en resignation hos många i Ryssland. En uppgivenhet som tjänar varje politiskt projekt som slåss mot tidens tand.

Ett politiskt oxymoron är också en skapelse som hyllar det totala. Dess viktigaste uppgift är att återföra och spika igen det som under en tid fragmenterades. Inte minst under 80- och 90-talen utövade skärvan, fragmentet och det ofullständiga en särskild dragningskraft på den europeiska kulturen. Det var i dessa skärvor och fragment som tidigare tystade röster tycktes tala och berätta om sina erfarenheter. De politiska projekt som nu ägnar sig åt att sammanföra motsatspar försöker återigen stänga inne dessa röster, spika igen nödutgångarna och limma lister över de brott som en gång låg i öppen dager. För oss som nu betraktar denna scenförändring är det avgörande att skärpa hörseln för att förstå detta: de burleska, komiska, tragiska, försagda och brutna rösterna som en gång hördes men som nu förstummats av enhetens betvingade logik har faktiskt inte slutat att vråla.

Morris Wikström
slavist och kulturjournalist

Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.

Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem – men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?

Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.

Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum – och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.

Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.

Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså – men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.

Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.

Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar – den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.

Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.

Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar – även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.

Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.

När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet – och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.

Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.

Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematik

Litteratur

Donald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.