Dykaren Pär Erlandsson ska laga en propeller på ett fartyg när han säger i kommunikationen att han inte kan få luft. Sedan tappar de kontakten. Dykarna kräver svar - varför dog deras kollega? Del 3.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

En kall och blåsig kväll

– Det är ett par kilometer, skulle jag säga, minst, till närmaste land.

Det blåser och det är kallt. På dykbåten står William Brown och går igenom utrustningen som ska användas i en nödsituation. Bara för säkerhets skull.

– Det är inte bra. Men man blir van med att det är så det ser ut.

Det är två luftflaskor, som vanligt.

– Det händer aldrig någonting, det händer aldrig någon olycka. Det har aldrig behövts, säger William.

Han blir avbytt av den rutinerade dykaren Pär Erlandsson. En kort tid senare larmas 112. Pär är död.

En polisutredning inleds om vållande till annans död. Polisen tar dykutrustning i beslag.

Ordförande i arbetsgivarorganisationen Dykentreprenörerna, Jörn Ryberg, menar att han har fått information om att företaget Pär jobbade för hade tagit ett särskilt stort ansvar vid dykoperationen, och haft fler personer i dyklaget än vad som krävs av Arbetsmiljöverket.

– Och den information jag fått är att att man har inte hittat något i det tekniska. Och sen blir bara resten spekulation så det vill jag inte göra, säger han.

Vill ha svar

Efter Pärs död känner många dykare att de fått nog, nu vill de ha förändring. Och de vill veta vad som hände.

– Hur hanteras det här nu? Är det en risk varje gång vi går i vattnet? säger dykaren och Pärs kollega Sebastian Flod.

När Pär begravs vet varken familjen eller Pärs kollegor varför han dog.

– Det hemskaste nu, det är ovetskapen om vad som har hänt, säger Pärs mamma Inger.  

– Vad var det som hände? Det är ju absolut inget som kan göra att han kommer tillbaka, men då kan man få ett svar. Och förhoppningsvis att det inte händer någon annan, säger Pärs syster Emma.

En anonym lapp

Pärs gamla dyklärare Per Almbratt på dykarskolan på Orust är arg efter dödsfallet, han tycker att säkerheten eftersatts i många år.

– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd. Och nu har det skett. Jag vill att nu, om nån gång, så ska branschen förändras. 

En morgon efter olyckan hittar en av lärarna på skolan en anonym lapp på sitt skrivbord. Någon har skrivit:

“Jag kan ha användbar information.” 

Svensk Sjöentreprenad, företaget i Marcongruppen som Pär Erlandsson jobbade på uppdrag för vid dödsfallet, vill inte ställa upp på intervju med hänvisning till att det pågår en polisutredning om vållande till annans död.

En dykare sitter fast flera meter under ytan. Han skriker av smärta. En räddningsdykare ger sig ner under ytan, men får slut på luft. Fler dykare börjar berätta om räddningsutrustning som inte hjälper. Del 2.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

År 2018 hör Russell Simpson från branschkollegor att det behövs fler anläggningsdykare till arbetet vid Slussen i Stockholm.

Han upptäcker snabbt saker som gör honom obekväm. Säkerheten lever inte upp till det han är van vid i Storbritannien. Han reagerar på att den utrustning som finns att tillgå i en nödsituation är luftflaskor att sätta på ryggen - utrustning som han tänker inte kommer räcka långt.

Russell dyker ändå. Han och de brittiska kompisarna skämtar om att de höga svenska lönerna är betalning för risken.

– It’s kind of danger money, säger han.

Larmet går

17 september 2018 larmas räddningstjänsten till Slussenbygget. En arbetsdykare har fastnat under vattnet i ett djupt schakt – och han är skadad.

Det finns en reservdykare, men han har fått slut på luft och blivit tvungen att lämna sin skadade kollega under ytan.

– Antingen var flaskorna inte fulla eller så har han varit väldigt stressad och andats väldigt mycket luft, säger räddningstjänstens dykare Roger Wikström.

Roger Wikström dyker ner i schaktet. Vid ytan står räddningsledaren Bengt Tolvers som måste fatta ett avgörande beslut.

– Beslutet ligger på mig. Hur jag än gör nu så kan det bli fel. Inte kapa, vad händer då? Dör han då för att han är i så dåligt skick? säger Bengt Tolvers.

Del 2 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.

Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.

Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. Kaliber och P4 Göteborg granskar dykarbranschen. Del 1.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.

– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.

Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.

Oroad för eleverna

På dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.

– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.

Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.

– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.

Säkerheten viktigast

Jörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.

– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.

År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.

När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.

– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att  det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?

Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.

– Det var nära, säger han.

Svenskarna hade annan inställning till säkerhet

En annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.

Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.

– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.

Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.

– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.

Ingen plats för machomuppar

Dykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.

– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.

Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.

Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.

– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.

Efter det som hände Pär

Med åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.

– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt.  I och med den här situationen med Pär. 

Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.

Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson

Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

De som anklagas för att trakassera och mobba försvinner inte från Skänningeanstalten. Och en dag ställs allt på sin spets. Elin misstänks för att ha haft sex med fångarna och kallas till chefen. Del 3/3

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Elin jobbar som timanställd på Skänningeanstalten medan hon utbildar sig till socionom. En dag får hon ett telefonsamtal från sin chef och blir kallad till ett möte. Hon har blivit anklagad för att ha sex med de intagna.

– Under mötet är jag i sådan chocktillstånd så jag tänker hinner typ inte tänka alls. Jag svarar bara på automatik på allt hon säger. Det enda jag svarar är: Det stämmer inte, det stämmer inte, det stämmer inte.

Ingen utredning görs

Sammantaget får Elin bemöta 7-8 olika uppgifter. De mer allvarliga går att kontrollera via bilder från kameraövervakning och instämplingar, men inget tyder på att det har gjorts.

Efter mötet skriver Elin ett långt mejl med utförliga förklaringar och hon nämner ett tiotal olika namn på andra kriminalvårdare som kan gå i god för henne. Hon mejlar också anstaltschefen Emil Ahlquist och ber om ett möte. Men inget hjälper.

– Det är ingen som är intresserad av att höra min version, man känner sig ju väldigt maktlös.

Samma vecka blir hon ombedd att lämna tillbaka kläder, namnbricka och tagg. Hennes tid på Skänninge är över.

– Det här är det värsta som har hänt mig.

Kommenterar inte enskilda fall

Vi frågar kriminalvårdschefen på Skänningeanstalten, Emil Ahlquist, hur de gör när det gäller misstanke om otillbörliga relationer.

– Om det är en otillbörlig relation, så utreder vi den.

Men utreder ni alltid misstankar mot tillbörliga relationer på Skänninge?

– Ja, vi utreder.

Men i Elins fall görs aldrig någon utredning. Emil Ahlquist har ingen förklaring till varför.

– Och jag kommenterar inte det specifika fallet.

Del 3 i Kalibers serie om Skänningeanstalten; om sexanklagelser, mobbning och utfrysning. Lyssna här eller i SR Play.

Reportrar: Frida Grönholm och Ola Sandstig

Producent: Annika H Eriksson 

Fler och fler berättar. Kriminalvårdare och intagna uppger att en särskild grupp kriminalvårdare på ett av landets största fängelser systematiskt har misshandlat och förnedrat fångar. Del 2/3.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Fångar trakasseras av kriminalvårdare

Kriminalvårdarna Joakim, Amanda och Elin är tre av de omkring 30 kriminalvårdare som berättar om en osund kultur på Skänningeanstalten.

Det handlar om att interner utsätts för trakasserier, förnedring och övervåld av en grupp kriminalvårdare.

– Man kände sig smutsig. Det är därför jag skrev ner allting för att kunna gå därifrån och känna att jag i alla fall försökt göra någonting för att förhindra det eller förbättra det, säger kriminalvårdaren Joakim Rosenberg, och skickar ett brev där han larmar ledningen.

Anstaltschefen: Machokultur och sexism

Kaliber berättar om flera incidenter där intagna har utsatts – för anstaltschefen Emil Ahlquist som reagerar och säger att det inte stämmer överens med deras värdegrund.

– Nej, det är inte utifrån den kriminalvård som jag står för överhuvudtaget.

Emil Ahlqvist har gjort en kartläggning förra året där han pratat med kriminalvårdare och sett brister i arbetsmiljön.

– Brister är, det som har kommit mig till känna tänker jag att det har funnits en kultur, lite machokultur, sexism, trakasserier, mobbing och även utfrysning har det funnits på arbetsplatsen.

Han säger att han jobbar med att försöka lösa problemen på anstalten med t ex utbildningsdagar.

Lyssna på hela granskningen här eller i SR Play.

Reportrar: Ola Sandstig och Frida Grönholm
Producent: Annika H Eriksson

Fången Moussa berättar att han utsätts för övervåld och kriminalvårdaren Nadja blir vittne. Larm om våld och trakasserier på en svensk anstalt. Anklagelserna riktas mot en särskild grupp anställda. Del 1/3.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Fången ”Moussa” drabbas av ett krampanfall inne på Skänningeanstalten. Men istället för att hjälpa honom på plats lyfter en grupp kriminalvårdare i den så kallade kontrollgruppen upp Moussa i armarna och tar honom till vaktrummet, där han berättar att han utsätts för övervåld.

– Jag tror på riktigt att nu dör jag, nu är det över, berättar han.

Två kriminalvårdade blir vittnen.

– Och då drar de ner honom och då knäar någon av personalen honom och då skriker han larmchefen då på honom: ”Du sätter dig, du ställer dig inte upp. Nu tar du emot den här hjälpen din jävla idiot”, berättar ”Nadja”.

JO-anmäler händelsen på Skänningeanstalten

Två dagar efter anfallet går Moussa till sjukvården på fängelset för att dokumentera sina skador och berätta hur de har uppkommit. Samtidigt skriver också Moussa en anmälan till JO, Justitieombudsmannen, att han har blivit misshandlad.

 – Det är folk som sitter där inne nu och det är därför jag valde att göra JO-anmälan. Men jag tänkte, det här måste tas upp, jag tänker inte ge upp.

Anstaltschefen Emil Ahlquist säger att han inte kommenterar enskilda ärenden, men vi berättar ändå att kriminalvårdaren Nadja sett vakterna misshandla en intagen. Han känner inte till det.

– Ja, jag kan inte svara på det för jag har inte alls hört den bilden.

Efter tre månader svarar Kriminalvården på Moussas JO-anmälan. De skriver; det finns inget stöd för att personalen varit för våldsam eller uttalat sig olämpligt. Kriminalvårdschefen bedömer att skadorna i revbenen inte har uppstått av ett knä utan kom till när Moussa sattes ner i stolen som har ett armstöd i trä. Det står att Moussa har varit utåtagerande och det var tvungna att få kontroll över honom. Nadja och hennes kollega får inga frågor om vad de sett.

Personal och fångar vittnar om våld

Det är fler som berättar om hur de bevittnat kontrollgruppens beteende mot de intagna - både kriminalvårdare och interner. En av dem är kriminalvårdaren Joakim Rosenberg. Han var utlånad till Skänninge under en period och menar att metoderna som används på anstalten skapar situationer som kan leda till stora risker.

– Alltså attityden och gängse praxis som jag upplevde där på Skänninge var att i stället för att ja, men det lågaffektiva är det första verktyget vi testar, så är det att: är de hårda och otrevliga, ska vi vara hårdare och tillbaka för att visa att det är vi som bestämmer, det går ju rakt emot all kriminalvård som jag är van vid.

Fängelsechefen Emil Ahlquists bild av Skänningeanstalten skiljer sig från det som personal och fångar berättat för Kaliber.

– Rent bokstavligt så har min dörr stått öppen sen jag började här utifrån att ta till mig berättelser, vittnesutsagor, någonting som jag kan agera på, säger Emil Ahlquist.

Lyssna på hela Kaliber här eller i appen.

Reportrar: Ola Sandstig och Frida Grönholm
Producent: Annika H Eriksson

Flera personer är misstänkta för att ha orsakat skredet vid E6 i september 2023. Kaliber om SVT Nyheter Västs granskning om turerna före och efter vägraset, bland annat om kartor som inte stämmer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Robin Moti och hans vän kör på E6:an från Göteborg mot Uddevalla, klockan är halv två på natten den 23 september 2023. Regnet slår hårt mot vindrutan och Robin saktar ner på grund av den dåliga sikten.

När de närmar sig Stenungsund försvinner plötsligt vägen framför dem. Robin tvärbromsar, men bilen hinner inte stanna. De kör rakt ner i hålet.

E6:an ligger som ett utkastat pussel av asfaltsbitar bland stora gropar som uppstått.

Flera myndigheter varnade för rasrisk

Vägen bröts av på flera ställen, på en sträcka av E6:an där runt 20.000 fordon kör dagligen. Istället får bilar, bussar och lastbilar ta andra eller mindre vägar.

Intill skredområdet finns en anlagd slänt – som snabbt få uppmärksamhet riktad mot sig.

Byggprojektet som skulle bli en företagspark med industri, kontor och lager fick kritik från SGI, Statens Geotekniska Institut, redan tre år tidigare.

Även Länsstyrelsen varnade att de kunde komma att stoppa byggplanerna. De anser att det bland annat finns risk för erosion. Planerna ändrades, och bygget fortsatte.

Skredet hade kunnat förhindras

Elin Schwartz, reporter på SVT Nyheter Väst, har granskat händelserna före och efter skredet i Stenungsund. Bland annat undersökningarna av marken som gjordes inför bygget.

– Det gjorde man på flera ställen men inte vid den aktuella slänten som sedan rasade i skredet, säger hon.

Ingen visste om vad slänten bestod av, om det fanns bärande berg eller inte. Nu är tre personer misstänka för att ha orsakat skredet, och en undersökning av var marken egentligen bestod av hade kunnat förhindra skredet menar experter.

– Skredet hade ju inte uppstått, om man hade vetat det, tror jag, säger Mats Karlsson, forskare i geoteknik på Chalmers.

Reporter: Elin Schwartz, SVT Nyheter Väst
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Oscar Lindholm
Programledare: Annika H Eriksson

Zoran och Edmund städade högst upp i Oceanas torn när det började brinna. Det fanns inga utrymningsvägar där uppe. De var tvungna att springa genom den svarta röken nedåt för att ta sig ut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

-Jag kände bara en obehaglig rök.

 Zoran befinner sig i tornet när det börjar välla in svart rök via rutschbanorna. Röken blir tätare och tätare.

-Jag sprang ner väldigt snabbt, barfota eftersom jag arbetade där uppe i tofflor.

Inte utrymningsvägar på alla våningar

Han inser att han inte kan ta sig ut där uppe i tornet – det finns ingen väg ut. Han måste neråt genom röken.

-Istället för att springa bort från elden sprang jag mot den.

Kaliber och P4 Göteborg granskar säkerheten i miljardbygget Oceana – Lisebergs badtorn som blev en dödsfälla.

Följt regelverket

Huvudentreprenör för bygget Oceana är NCC. Niklas Sparw är chef för NCC:s svenska byggverksamhet, och tillträdde strax innan branden. Så här säger han om varför det inte fanns utrymningsvägar på våning 4 och 5 under byggtid.

– Byggnaden har ju tagits fram utifrån det regelverk som finns och vi har ju jobbat med experter och specialister. Vi får titta på den här utredningen och se om det finns någonting i regelverket som behöver ändras eller något annat helt enkelt.

Byggherre är Liseberg. Vd:n Andreas Andersen.

– Klart att när man har en roll som min och byggherres ansvar, funderar man på vad man kunde gjort annorlunda. Många tankar kring vår roll och vårt ansvar.

Reportrar Elsa Henriksdotter och Thomas Björklund.

Hur har översvämningsdrabbade kommuner rustat sig framåt? Reportern vann Olle Bengtzon-priset 2024 för programmet. Priset lyfter fram journalistik som kritiskt granskar samhällsbyggande och stadsplanering. Lyssna igen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.

– Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.

Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.

– Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.

Kombinerade ledningar ökar risken för översvämning

Avloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.

Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:

– Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.

Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker.

 – Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.

Elin fick sepsis på semestern. Hon var nära att dö. Hon klarade sig men fick amputera ben och fingrar. Madeleine blev påkörd av en bil och tvingades amputera ett svårt skadat ben. Hör om hur de kämpat för att få de proteser de behöver för att få ett bra liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tusentals behöver proteser

Sjukdomar och trafikolyckor med amputationer som följd gör att tusentals människor behöver proteser – armar, fingrar och ben. Men vilken hjälp du får beror på var du bor. Kaliber har granskat protesvården.

– Det är sorgligt att det ska behöva vara så och att det finns människor därute som sitter med kassa hjälpmedel, för att de kanske inte ens vet att det finns nånting bättre, säger Elin Rantatalo, som efter att hon drabbades av sepsis för några år sedan tvingades amputera sina ben och fingrar.

Hon har kämpat för att få rätt hjälpmedel efter amputationerna.

Vården inte lika i regionerna

Madeleine Möhlenbrock bor i Göteborg. För två år sedan tvingades hon amputera sitt ena ben, efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon promenerade på en trottoar. Hon behöver en hygienprotes så hon kan stå när hon duschar och badar. Madeleine har inte fått det av sin region så hon betalar nu en sådan protes själv.

– Jag tycker det är jättedåligt att man inte har samma riktlinjer i hela Sverige för om man förlorar en kroppsdel oavsett om det är sjukdom eller olycka är ju ett trauma i sig - och man vill ju ingenting hellre än att komma tillbaks till sitt tidigare liv i den mån det går.

Hör deras berättelser i Kaliber.

När staten tog över ungdomsvården skulle det garantera en bättre behandling. Trettio år senare har de tappat kontrollen. Personal på hemmen har länge varit rädda för att prata öppet om situationen men nu väljer tre anställda på Sis i Göteborg att bryta tystnaden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Livet innanför stängslet på Sis ungdomshem har förändrats kraftigt de senaste åren. Det gäller för både för intagna och anställda. Allt fler unga gängkriminella har tvingat hemmen att höja säkerheten och dra in aktiviteter för ungdomarna.

Men det räckte inte. Till slut gick regeringen ut och sa att Sis-hemmen i sin nuvarande form ska läggas ner och ersättas av nya vårdformer.

Nu berättar vårdarna Kerstin, Fabian och Stina om hur arbetet förändrades när allt fler unga gängkriminella togs in på hemmen.

Togs som gisslan

De vittnar om hur Stina togs som gisslan med ett vapen tillverkat av en hörlur och om de två gängkriminella ungdomarnas kaxiga hälsning till personalen när de rymde. De upplever att deras arbete gått från att vårda de unga till att låsa in dem och förhindra nya rymningar. Att myndigheten inte lyssnar och tar deras svårigheter på allvar.

Institutionschefen Catharina Högberg tar till sig av kritiken men menar att hemmet gjort ett bra jobb. Hon medger dock att förutsättningarna behöver bli bättre.

Reportrarnas oväntade fynd inne på Sis

På hemmet växer en lista fram över föremål som är farliga att ha framme på avdelningen. Det handlar bland annat om brödrostar, cd-skivor och verktyg. Men när Kalibers reportrar besöker ungdomshemmet i Bergsjön gör de en oväntad upptäckt på hemmets innergård: Ett vasst rostigt föremål, som hade kunnat användas som vapen.

Medverkar i programmet gör ”Stina”, ”Kerstin” och ”Fabian” som alla jobbar på Nereby och egentligen heter något annat. Medverkar gör också institutionschefen Catharina Högberg.

Här kan du läsa hela programmet

Reportrar: Alice Lundberg och Markus Alfredsson
Producenter: Eskil Lundgren och Markus Alfredsson
Slutmix: Gustaf Vilhelmsson
Programledare: Annika H Eriksson