Utrikeskrönika 2 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, torsdag.

När jag i februari var i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var mitt syfte att försöka förstå presidenten Nayib Bukeles enorma popularitet.

Han har valts med 82 procent av rösterna och hans parti har erövrat 90 procent av platserna i kongressen.

Jag hade läst att nyckeln till den oerhörda framgången var att han genom en aggressiv kriminalpolitik hade lyckats få ner den tidigare extremt höga kriminaliteten som hade gjort landet till ett av de farligaste i världen.

Att på bara tre år få ner antalet mord från över 100 till bara 2 per 100 tusen invånare har varit en bedrift som har fått politiker från hela regionen att vallfärda till Bukele-land för att se miraklet på plats och ta hem lärdomarna.

Juan Carlos, den chaufför som körde mig till olika intervjuer under några dagar, var inte så pratsam. Vi journalister brukar pumpa folk på information, men Juan Carlos svarade undvikande på mina frågor om undantagslagarna, de 75.000 gripna och MR-organisationers rapporter om övergrepp på oskyldiga i kampen mot gängen.

Dag två var vi utanför huvudstaden San Salvador, jag intervjuade en man vars dotter hade gripits under en poliskontroll för att hon saknade sitt id-kort. Dottern har hållits isolerad i ett fängelse i två år, utan rättegång och utan rätt att kontakta varken anhöriga eller en försvarsadvokat. Det är möjligt inom ramen för undantagstillståndet.

När Juan Carlos skulle köra mig tillbaka till San Salvador, berättade jag för honom om det jag precis hade hört.

Och då lossnade det. Han kände plötsligt nån sorts tillit - det här är omänskligt, sa han, vi är alla rädda, ingen vet om det är du som står på tur eftersom man griper folk utan grund.

Han berättade om en bekant ensamstående mamma som sålde bullar på gatan i ett arbetarkvarter. Gänggrabbarna, de som kontrollerade kvarteret innan Bukele kom till makten, brukade kräva henne på pengar eller bullar.

När Bukele kom till makten greps kvinnan för medhjälp till brott - hon hade bistått gängen med bullar. Det hjälpte inte att hon förklarade att hon tvingats till det, berättade Juan Carlos med upprörd röst medans vi körde igenom den salvaranska huvudstadens kaotiska trafik.

Kvinnan, sa Juan Carlos, har suttit i fängelse i drygt ett år med sitt tvååriga barn i cellen.

Det var i valet nu i februari som Nayib Bukele fick 82 procent av rösterna. De allra flesta är nöjda med hans krig mot gängen. Även om det drabbar oskyldiga. Tryggheten på gatan är värt det priset, tycker de flesta.

Eller som Juan Carlos uttrycker det: Alla är nöjda tills de själva eller nån närstående blir drabbad.

Ivan Garcia, Bogotá
[email protected]

Utrikeskrönikan 30 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, tisdag. 

Nyligen hemkommen från en resa i Sydkorea kan jag inte riktigt släppa tanken på salladslöken, som kanske kostade regeringen valsegern.

I februari hade matpriserna gått upp så mycket i Sydkorea att ett äpple i en bättre matbutik i huvudstaden Seoul kostade över sjuttio kronor. Frukt är notoriskt dyrt i Sydkorea, men även andra matpriser hade skjutit i höjden. Till exempel priset på ett knippe salladslök, den som ser ut som en liten purjolök. Salladslök är stapelvara i det koreanska köket.

De skenande matpriserna började göra folk arga.

Så i mars drog valrörelsen inför det sydkoreanska parlamentsvalet i gång på allvar och matpriserna blev en av huvudfrågorna. Regeringen, med den konservativa presidenten Yoon Suk-Yeol i spetsen, lovade att göra maten billigare. För hans parti stod mycket på spel. De behövde vinna tillbaka makten i parlamentet, samtidigt som Yoon blivit mer och mer impopulär.

Så president Yoon begav sig till en matbutik i Seoul tillsammans med samlad media för att visa upp resultatet av regeringens krafttag. Framför en disk med salladslök höll presidenten upp ett knippe som kostade motsvarande sju kronor. Han sa: Jag har varit i många matbutiker och sju kronor är ett rimligt pris för ett knippe salladslök.

Men det priset skulle visa sig var möjligt bara tack vare tillfälliga statliga subventioner. I själva verkat hade priset för ett knippe salladslök länge legat kring motsvarande 30 kronor – det högsta priset på många år. 

President Yoon blev gjort till åtlöje. En president utan koll på verkligheten, menade koreanerna.

Det dröjde inte länge förrän oppositionen lade rabarber på salladslöken. Plötsligt befann sig den anspråkslösa grönsaken mitt i en politisk korseld. Folk ordnade protester där knippen av salladslök svingades i luften eller bars på huvudet som en krona. Salladslöken hade blivit symbol för väljarilskan och regeringens misslyckande. 

Till slut såg sig Sydkoreas valkommission tvungen att förbjuda väljare att ta med sig salladslök till vallokalen. Grönsaken hade alldeles för stor potential att påverka valet, sa man. 

Men egentligen så handlade ju det här om mycket mer än bara salladslöken. Det gör ju ofta det.

President Yoon valdes på löften om att stå närmare vanligt folk. Ändå har hans tid vid makten kantats av skandaler. Den som kanske gjort mest skada  – före salladslöken – handlar om en dyr handväska från lyxmärket Dior, som hans fru ska ha tagit emot. 

I valet gick som det gick för president Yoons parti. Oppositionen och deras salladslökar vann.

Även här i Peking klagar människor över att maten är dyr. I min lokala matbutik kostar salladslöken fem Yuen för ett knippe. Det är drygt sju kronor. Ungefär vad den Sydkoreanska presidenten tyckte var rimligt. Jag har svårt att tänka mig att de styrande här skulle tillåta priset på salladslök att skjuta i höjden så som i Sydkorea. För vem vet vad den politiska sprängkraften i en salladslök skulle kunna ställa till?

Moa Kärnstrand, Peking
[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag. 

Det sista jag gjorde innan jag satte mig på nattåget från Kiev till Polen var att klippa mig. Eller, det är inte riktigt sant.

Min frisör, Jana, uppfinner tider som inte finns.

Det har hänt att jag undrat om hon har tid klockan nio på kvällen. ”Absolut”, säger hon och så möts vi utanför hennes salong. Att hon har åkt in till stan bara för att jag har fått för mig att klockan åtta är en bra tid för ett frisörbesök, säger hon inget om.

Och så sätter jag mig där i stolen i källarlokalen, bara jag och hon. ”Vi kan testa lite mörkare den här gången”, föreslår Jana och jag nickar.

Gråa hår får väl alla förr eller senare, på somliga är det vackert och ger karaktär, men på mig ser de ut som spretiga antenner, en ständig påminnelse om att tiden hinner ifatt mig till slut.

Men det var inte det här jag ville berätta om, utan om Jana som varsamt tvättar mitt hår, delar upp det i slingor, lägger på hårfärg, noggrant, samtidigt som vi pratar om lite ditt och datt.

Om hur hon en gång jobbade på salong, innan hon startade eget, och hur en kollega till henne hade en slug strategi mot nya kunder.

Varje gång en ny kund satte sig i frisörstolen sa hon, ”men herregud, var har du klippt dig? Vad har de gjort med ditt hår? Det är ju ojämnt! Låt mig få ordna det här!”

Jag skrattar när Jana berättar, för just det där har jag själv hört i en frisörstol, väldigt få gånger men det har hänt, ”hjälp, har de klippt dig med en kökssax?” och så den där huvudskakningen som får en att vilja sjunka djupare ner i stolen eller helst av allt bara försvinna.

Kanske var det sant, kanske var det bara ett trick, jag vet inte, men det sätter sig i magen, känslan av att man misslyckats, att man inte vet bättre, att man slarvat när man valt frisör och dessutom inte märkt det själv.

Men Jana kommenterar inte, tvingar inte på mig några mirakelprodukter. Hon säger inte att jag måste klippa mig varannan månad, utan ger bara enkla vardagstips medan hon kammar ut håret: Det är som det är, man har det hår man har, säger hon.

Och jag sitter där och försöker försonas med tanken på att jag numera inte bara går till frisören för att klippa mig utan även för att kamouflera bort det gråa. En dag kanske jag även försonas med att låta det bara vara men dit har jag ännu inte kommit.  

Hon blåser ut håret och jag möter hennes leende i spegeln.

Jag tackar, hon nickar och jag skyndar iväg till mitt tåg.

Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent
[email protected]

Utrikeskrönika 26 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Stockholm fredag,

Och sanningen är att jag bara blir sur av att gå på stand-up comedy. Alla andra skrattar och jag tänker: Varför kom inte jag på det där?

Som i går på ett fullsatt Cirkus i Stockholm där egyptiern Bassem Youssef drev med arabers självbild och imageproblem, med Israels privilegium och arabvärldens diktaturer och patriarker.

Ni vet hur vi alla håller andan så fort det skett ett terrordåd - de vita reagerar normalt: Ånej, förfärligt, hur gick det? Hoppas ingen är skadad - men arabernas enda tanke är: Vad hette han?

“Det enda vi vill är att det inte ska vara en Mohamed.”

Men en gång visste jag redan innan de identifierat terroristen att han inte var arab sa han: Det var när de sa att bomben hade tillverkats av en tryckkokare.

”Kan inte vara en av oss, arabiska män lagar inte mat. ”

Bassem Youssef är den egyptiske hjärtkirurgen som blev ståuppkomiker under den arabiska våren. Han fick ett eget TV-program där han hämningslöst drev med både det muslimska brödraskapet och den egyptiska militären, när det sändes på fredagskvällar var gatorna i Kairo tomma, 40 miljoner egyptier satt framför TV:n. Men när Abdel Fatah al Sisi tog makten fick Bassem Youssef gå i exil.

Gazakriget gav honom en comeback i en TV-intervju med Piers Morgan, där Bassem Youssef skämtade om kriget på ett sätt som vissa ansåg mycket olämpligt. Palestinier är inte så lättdödade, sa han: Jag vet, för min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.

Sedan efterlyste han en ny växelkurs. Hur många döda palestinier för en död israel? Den kursen har varierat från krig till krig - som kryptovaluta.

Den sortens halsbrytande galghumor var frånvarande i går på Cirkus där Bassem Youssef istället upprepade gånger sa:

”Nej jag kommer inte att prata om det, jag tänker inte nämna Israel”,

och så kröp det in små MEN: ”Här i den fria världen kan man kalla alla länder för skit – Amerika, Arabländerna Tyskland, men Israel skit? Då är du nog antisemit.

Men jag tänker inte prata om det.”

Och så vänder han sig till publiken där majoriteten har rötter i Mellanöstern och frågar en vit man, Göran, om han känner sig bekväm nu när han identifierats som gisslan, och så riktar han sig till alla araber i publiken: Det är ert fel att vi inte får visum till Europa. 

”Visumintervjun:  Hur länge tänkte du stanna i Europa?
”15 dagar ... ”

och 15 år senare är ni fortfarande här.

”Men å andra sidan, de där européerna de trodde de kunde kolonisera oss komma och kriga hos oss och sen åka hem och stänga sina gränser - så funkar det inte - vi följer med.”

Två timmar med Bassem Youssef i Stockholm!

Ja, det enda sanna beviset för kärlek är avundsjuka. Varför kom inte jag på det där.

Cecilia Uddén
[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Göteborg, torsdag

Flaggorna är halade, dammet har lagt sig och den finska delegationen med Alexander Stubb i spetsen har åkt hem.

Traditionsenligt har det första officiella statsbesöket för den nyvalde presidenten i Finland gått till Sverige.

Stockholm bjöd på sol och klarblå himmel men bitande kalla vindar när kungen och drottningen tog emot på slottets inre borggård.

Högvakten i givakt, nationalsånger ljöd och knapparna i paraduniformerna noggrant putsade.

Vid besök av utländska statschefer firar traditioner triumfer.

Seder, rutiner och protokoll med flera hundra år på nacken följs till punkt och pricka.

Som utomstående betraktare kan det kännas lite udda men förstår också känslan av den trygghet det kan ge. Både det finska presidentämbetet och svenska kungahusets uppgifter handlar ju också om symbolik, trygghet, en enande kraft som manar till lugn och eftertanke i orostider.

Kanske har det aldrig varit viktigare än nu.

I talen betonas den goda vänskapen mellan Finland och Sverige, starka band som stärkts på vägen in i Nato.

Det är också tydligt att det är gamla bekanta som möts även på ett personligt plan när besöket fortsätter till riksdagshuset.

Alexander Stubb och statsminister Ulf Kristersson känner varandra sen gammalt med hemvist i systerpartierna, Samlingspartiet i Finland och Moderaterna i Sverige.

Vid sidan av de officiella mötena kan det också bli en gemensam joggingtur.

Alexander Stubb är en elitmotionär som tävlar i triathlon och ett intensivt statsbesök stoppar inte rutinen av daglig träning. Och det går lite i linje med budskapet i hans tal i riksdagens andrakammare. Prata mindre, förbered mer.

Är det möjligen en liten känga till de lystna och avundsjuka blickar Sverige skickar mot Finland och dess beredskapslager och stora reserv, undras det på åhörarläktaren?

För kanske har det aldrig varit viktigare än nu?

Än en gång betonas vikten av enighet – Sveriges sak är vår. Finlands sak är er säger Alexander Stubb.

Och i Sverige finns ett växande intresse för Finland av sällan tidigare skådat slag. Den brist på kunskap och intresse för Finland som många finländare upplevt i Sverige tidigare börjar sakta förändras.

Berätta mer – hur ser man på både ditt och datt i Finland får jag ofta höra. Finland har blivit det positiva exemplet. Kunskapsluckor fylls ut om tvåspråkighet, gränslinjer och namn på ledande politiker.

Och ett pampigt statsbesök fyllt av traditioner och ceremonier bidrar på sitt sätt. När den finska delegationen vänt hem finns intresset för Finland kvar – att lära känna, veta mer och förstå.

En god grannrelation med ömsesidig respekt – kanske har det aldrig varit viktigare än nu?

Carina Holmberg, Finlandskorrespondent för P1 morgon.
[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, onsdag.

Jag bor mitt i centrum bland skyskraporna i en 10-miljonersstad. Ändå låter det ibland som att jag lever på en bondgård med galande tuppar, kvackande änder, och numera också en bräkande getkilling. Det är caféet på gatan nedanför som håller de här djuren.

Jag har för mig att konceptet, som kombinerar fika med ett slags miniatyr-zoo, ursprungligen kommer från Japan. Men även Bangkok är fullt av olika slags djurcaféer där man kan få klappa på katter eller titta på fåglar mot betalning. Mittemot caféet med tupparna, änderna och getkillingen ligger ett hundcafé. Och tycker man om djur kan ju det låta trevligt. Många lägenhetshus här i stan tillåter inte husdjur, och då hade ju det här kunnat vara ett alternativ för dem som gillar att umgås med djur.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Mitt intryck av besökarna är att de är inte är särskilt intresserade av att leka eller umgås med djuren – det handlar främst om att använda dem som rekvisita i foton för sociala medier. Från mitt köksfönster kan jag se hur ungdomar med telefoner och selfiepinnar springer efter hundarna på konstgräsmattan i caféets trädgård.

Och som caféupplevelse är det inte heller någon höjdare. Jag har testat. Aromen från de nymalda kaffebönorna gifter sig inte alls med doften av hundkiss och blöt päls. Och eftersmaken blir lite väl bitter när man tänker på hur djuren mest behandlas som inredning. Getter är ju flockdjur så den där killingen i bur på fågelcaféet trivs knappast särskilt bra där, som ensamt klövdjur bland massa skrikande fjäderfän. Och i den 40-gradiga hettan verkar hundcaféets håriga huskys och korpulenta corgis mest vilja sitta framför fläktarna i trädgården och flämta.

Nä, jag håller mig nog till människocaféer framöver.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
[email protected]

Utrikeskrönikan 23 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Strasbourg, tisdag.

I söndags kväll satt jag och åt en sen middag med en kollega och hans fru i Luxemburg.

Vi var där för att följa ett möte med EU:s utrikes-, och försvarsministrar.

Efter det mötet som var igår åkte jag och kollegan vidare hit till Strasbourg, där Europaparlamentet nu har sin sista träff före EU-valet i juni.

Medan vi smaskade i oss Tikka Masala och andra indiska läckerheter började vi prata om just de här turerna.

Från Bryssel till Strasbourg, från Bryssel till Luxemburg och sen tillbaka till Bryssel. Detta ständiga åkande fram och tillbaka där olika möten äger rum i EU:s maskineri.

De flesta känner nog till flytten till Strasbourg, den som brukar kallas EU:s flyttcirkus. Då Europaparlamentet tar sitt pick och pack och lämnar Bryssel där man arbetar till vardags för att fatta formella beslut i parlamentets säte i den franska staden i Alsace.

En resa på drygt 80 mil fram och tillbaka som sker nästan varje månad, utom under sommaruppehållet. En resa som inte bara omfattar över 700 parlamentariker utan också assistenter, tjänstemän, tolkar, och ett hyfsat stort antal journalister. Samt några lastbilar som fraktar koffertar med dokument och andra saker.

Flytten till Luxemburg är nog mindre känd. Den sker inte varje månad utan mer intensivt under kortare perioder. Tre månader per år: i april, juni och oktober, sker alla möten med EU-ländernas olika ministrar i Luxemburg istället för Bryssel.

När man beslutade om detta upplägg, 1992, var EU en betydligt mindre organisation. Man hade tolv medlemsländer och tanken var att man skulle decentralisera makten. Och särskilt Strasbourg sågs som en viktig fredssymbol då staden historiskt varit skådeplats för krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike.

Idag, med ett EU med 27 medlemsländer, höjs det ofta röster för att slopa åkandet fram och tillbaka.

Och man kan ju fråga sig:

Kostar de turerna en massa pengar?

Ja. Bara parlamentets flytt beräknas kosta över en miljard kronor per år.

Orsakar de en massa utsläpp?

Ja. Tiotusentals ton koldioxid varje år.

Tycker de berörda i EU-maskineriet att de är jobbiga?

Ja. En hel del tycker det.

Kan man ändra på det?

Nej.

Det är i princip omöjligt då det står inskrivet i EU:s fördrag. Och ska man ändra i den texten krävs enhällighet, alla ska säga ja, inklusive Frankrike och Luxemburg som så klart tjänar en hel del pengar och en del prestige på detta.

Som jag själv uttryckte det under middagen i söndags när jag tyckte det var dags att döda diskussionen och börja prata om annat: inte ens en politiskt självmordsbenägen fransk president skulle gå med på att säga upp Europaparlamentets säte.

Nu, när kampanjerna inför EU-valet snart drar igång på allvar, efter den sista session här i Strasbourg, kan det vara värt att påminna om detta.

Om någon kandidat kommer dragandes med den gamla käpphästen att hen vill ”stoppa parlamentets flyttcirkus”.

Så är det en kamp som hen kommer förlora.

Andreas Liljeheden, Strasbourg
[email protected]

Utrikeskönikan 22 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Alexandria måndag.

Glädje och lättnad. Blandat med saknad och dåligt samvete. En cocktail av motstridiga känslor men där ändå två segrar: Trygghet och kärlek.

Under mina nästan åtta år som Mellanösternkorrespondent var antalet möten med glädjen i fokus lätträknade. Glädje så sällsynt att det rödlistats.

Krig, upplopp, terrordåd, mer krig, fängslanden, hungersnöd, förtryck och krig såklart.

Krig. Fyra bokstäver, hårda.

Men häromdagen kom lyckan och glädjen äntligen. I en lägenhet på femte våningen i Alexandria satt en väntande familj. Gardinerna var fördragna på det där sättet att dammkornen dansade lustfyllt i luften där solstrålar ändå letade sig in. Det var en familj som väntade på sin far.

Som de väntat. Som de oroat sig.

Familjen lyckades lämna Gaza i januari men pappan blev kvar. Sömnlösa nätter av oro, av saknad. Pappan i kriget. Alla bomber.

Så kommer han gående på gatan, mager, smutsig. Han luktar efter att inte ha kunnat tvätta sig ordentligt på sex månader. Det korta skägget har blivit grått. Han är trött, men lycklig.

Barnen tappar kontrollen, springer, kastar sig i hans famn. Tårar blir till floder blir till hav.

Glädjehav. Hav av lättnad.

En familj som mot alla odds återförenas. Det är leenden och skratt, sprudlande och bubblande, varma kramar.

Men mitt i all lycka har han dåligt samvete, pappan. Tänker på alla de som är kvar. Nästan skuldkänslor för att han klarat sig. Han måste sluta tänka så säger han. Bejaka den där sällsynta glädjen.

Han lyckades få med sig sin gamla far också. Den gamle mannen surar, följde med motvilligt.

Under hela sitt liv har han ju byggt upp det han nu tvingats överge. Huset, vännerna, familjen, trädgården och en liten plätt land.

Citron, apelsin och persikoträd. Han vet att allt är förstört, men han vill bygga upp det som går att rädda, och det är ju hans land, hans ruiner. Det är där han ska vara, där han vill dö.

Men de är i trygghet nu och de har varandra. De kan duscha, äta sig mätta. De firar kärleken. Men ingen av dem vill något hellre än att bara åka hem

men det sätter det stopp för, det hårda ordet med fyra bokstäver,

krig.

Johan Mathias Sommarström, för P1m i Alexandria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Warszawa, fredag.

Jag finns i Polens huvudstad i några dagar, och vädret är kasst. Min polske fixare, den pensionerade tv-reportern Andrzej, brukar skämtsamt säga att han inte gärna vill jobba ihop med mig för att det alltid blir så dåligt väder när jag kommer. Nu kommer du med regn igen, är en vanlig hälsningsfras.

Hursomhelst, nu tänkte jag nog ändå få möjlighet att möta våren i Warszawa, den har ju dröjt lite hemma i Sverige, även om en försiktig lövsprickning faktiskt kunde anas innan jag for. Och här i Warszawa är det mycket riktigt betydligt maffigare. Naturen närmast sommarklar, kastanjeträden har slagit ut sina stora blad, staden är grön och till och med syrenbuskarna blommar.

Men själva vårvädret har tagit paus. Glassförsäljaren står ensam och ser sur ut under sitt parasoll, det blåser iskalla vindar och Warszawaborna har rotat fram sina mössor. Regnet slår obarmhärtigt mot ansiktet, det anas en lätt inblandning av snö. Andrzej tittar missnöjt åt mitt håll och skakar på huvudet.

Men nu var det inte i första hand våren som stod på min agenda, utan en rad andra aktuella ämnen – och ett av dem är valkampanjen inför EU-valet. Åk iväg och berätta om EU-valet sa mina redaktörer, det är viktigt. Och det är det såklart, ett av världens största val där hundratals miljoner européer tillsammans ska peka ut vägen framåt i en historiskt utmanande tid.

Men – visar det sig – precis som vårvädret så tvekar även den polska EU-valkampanjen.

Är det något val man pratar om här så är det lokalvalet för ett par veckor sedan, i några polska städer ska borgmästarkampen avgöras i en andra valomgång nu på söndag. Men här i Warszawa är kampen över och valplakaten nedplockade. Nu råder några veckors paus innan det drar igång igen. Det är supervalår i Polen: parlamentsval i höstas, lokalval nyss och EU-val i juni.

Så både vårvärme och valtemperatur kommer komma till slut. Och jag ägnar mig åt att gissa vad som kommer bli de stora frågorna: Polen är ett av åtta EU-länder där försvar och säkerhet ligger i topp i en ny opinionsundersökning – nästan alla är länder som gränsar mot Ryssland, Belarus eller Ukraina. Och en konflikt under uppseglande är om Polen ska gå med i det tyskledda europeiska luftförsvarssamarbetet, European Sky Shield Initiative.

EU:s migrationspakt är också ett spränghett ämne, liksom EU:s tullfrihet för ukrainska jordbruksvaror – men båda de frågorna gör den nya mittenregeringen allt man kan för att desarmera inför EU-valet.

Så allt det här är bara spekulationer. April är en nyckfull tid där prognoser ofta slår fel. Politiken kan, precis som vädret, överraska. Då tror jag maj kommer bjuda på mer stabilt läge, så jag återkommer då med en säkrare prognos.

Samuel Larsson, Warszawa
[email protected]

Utrikeskrönika 18 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bukarest, torsdag.

Mina tre år som hälsokorrespondent börjar lida mot sitt slut, och jag inser att jag inte har gjort en enda krönika om mat. Lite konstigt, eftersom mat är en i mina ögon inte alls oviktig bonus i korrespondentlivet.

Att få äta grejer man annars aldrig hade provat är en lyx. Så, ett litet axplock av små saker som förhöjt mitt liv de senaste åren: Ljuvliga empanadas i Salta, i argentinska Anderna. Kavarma i Sofia. En morotskaka av en annan värld, fylld med valnötter och kanderade pomeransskal, i Kapstaden.

Det roliga med mat är ju också att man inte alls behöver vara i ”rätt land” för att göra nya erfarenheter. Följaktligen har jag också ätit fantastiska mexikanska tacos i Warszawa. I Nya Zeeland åt jag mig igenom delar av Asien guidad av min kunniga kollega och resesällskap, dåvarande Asienkorrespondenten Peder Gustafsson. Den absolut godaste indiska maten jag någonsin ätit fick vi på ett lunchhak i Suva på Fiji. Olika vegetariska grytor och röror serverade på enklast tänkbara sätt, på plåttallrikar med sådan där indelning, som barnmatstallrikar.

Och det godaste kaffet – men det var förstås en kombination av situationen och koffeinabstinens – det fick jag i södra Turkiet en råkall dag i mars förra året. Vid en osande liten brasa utanför provisoriska tält på en skolgård intervjuade vi syriska flyktingar som förlorat allt de hade i den stora jordbävningen. Samtidigt bjöd de på hett kardemummadoftande kaffe i små glas och koppar av olika sort.

När jag tänker tillbaka blir det uppenbart att de starkaste matminnena handlar lika mycket om sammanhang och sällskapet som själva maten. Men, som radiokorrespondent reser man ju ofta ensam och det finns förstås en rad måltider jag inte behöver komma ihåg. Flygplatsmat är aldrig roligt. Och ett antal kvällar när jag varit för trött för att lämna hotellrummet och kört på min numera rutinmässiga nödlösning, tuc- och digestivekex och vatten – de kvällarna kan förpassas till glömskan.

Och nu är jag alltså i Rumänien. Ett land som kanske inte är känt för den vackraste maten. Gårdagens husmanskost, bönragu och hemgjord korv, var ingen fest för ögat. Men smaken var det inget fel på.

Men hit har våren kommit. Kastanjeträd blommar och man kan gå i sandaler. Kanske blir det bästa matminnet härifrån en pistageglass, hastigt avnjuten mellan två intervjuer på en stentrappa i en precis lagom varm eftermiddagssol.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected]

Utrikeskrönika 17 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag.

Det stundar idrottsfester i sommar. Fotbolls-EM i Tyskland och sommar-OS i Paris.

De nationalistiska känslorna har börjat bubbla. Först kring fotbollslandslagets nya tröjor. Eller rättare sagt: färgen på korset på baksidan av kragen. Korset i den engelska flaggan S:t George, som också är fotbollslandslagets flagga.

S:t George har ett rött kors mot en vit bakgrund, men på kragen är en del av korset i stället blått och lila. ”I en lekfull uppdatering, för att inspirera och förena”, som klädjätten Nike beskriver den nya designen.

En skamfläck, dundrade den tidigare spelaren och tränaren Harry Redknapp, tidernas självmål.

Jag är helt emot, det är visserligen bara en liten ändring, men jag tror att det kan vara en början på fler, sade den tidigare landslagsmålvakten Peter Shilton, det handlar bara om att tjäna pengar sade han och syftade på tröjans pris: närmare 1700 kronor.

En annan målvaktsveteran David Seaman hade också synpunkter. Vad är nästa steg, ska de byta ut de tre lejonen – i märket på bröstet – mot katter. ”Leave it alone.”

Inte bara fotbollsspelare gav sig in i debatten. Premiärminister Rishi Sunak sade att han föredrar originalet och att när det kommer till våra nationella flaggor: ”Don't mess with them”.

Oppositionsledaren Keir Starmer sade att han tycker att originalfärgerna är förenande och att han hoppas att de ändrar tillbaka.

Några dagar senare kom nästa debatt. ”Union Joke”, löd tidningen The Sun's rubrik med en bild på den supporterflagga som tagits fram till Team GB inför OS i Paris – Team Great Britain – den brittiska OS-truppen, som har Union Jack som sin flagga. I den nya supporterflaggan har man även blandat in mönster med lila-rosa färgskalor.

Kombinationen av originalfärgerna rött, blått och vit är inte unik, förklarade designfirman. ”Också Frankrike och USA har de färgerna.”

Peter Shilton tillfrågades igen: ”Det känns som ingenting är heligt nuförtiden, vår flagga bör aldrig ändras”. Ordföranden i det brittiska flagginstitutet, Malcolm Farrow , sade att ”modiga män har slagits och dött för vår flagga, detta är närmast en förolämpning mot dem”.

Men på tävlingsdräkterna in OS ska Union Jack finnas, det har den olympiska kommittén lovat. Senare i veckan ska dräkterna presenteras. Peter Shilton lär vara förvarnad.

Och vad säger då supportrarna? Två dagar efter skriverierna var den nya supporterflaggan slutsåld i Team GB:s nätbutik. Medan den vanliga Union Jack-flaggan fortfarande finns kvar. Är nydesignen alltså en succé, eller ett sätt för OS- kommittén att sluta sälja den och smyga ur det hela bakvägen.

I sommar får vi svar. Blir det den nya flaggan, eller den gamla som kommer att synas mest på läktarna i Paris?

Pontus Mattsson, London
[email protected]