Om det är det som det kostar att vara medmänsklig så får det vara så. Elisabeth Ohlson Wallin är en utav Sveriges mest erkända fotografer och bildkonstnärer som med sitt verk Ecce Homo fick enorm uppståndelse men verket innebar också att Elisabeth kom ut som homosexuell offentligt. Verket skapades i en tid då hbtq-personer inte hade samma rättigheter som de har idag och vårt samtal på Dramaten kom att handla mycket om en tid innan Ecce Homo. En tid då hiv och aids bröt ut i världen efter en kort tid av frigörelse och människor i Elisabeths närvaro dog i en stigmatiserad tillvaro där beröringsskräcken var total och ensamheten för många sjuka var stor. Det var en tid då medmänskligheten ställdes på prov och ur sorgen efter de människor som var döende skapade Elisabeth ett verk som fick påven att ställa in sin audiens i Sverige och som gjorde att Elisabeth fick stå ut med hot och hat. Vi samtalar en del om sorg men också en hel del om livet i stort - precis som det brukar bli i Sorgpodden!

En flykting som dansar är ingen riktig flykting. Samtalet som spelades in på Dramaten den 4 mars kanske inte handlar så mycket om sorg. Men så kan det bli ibland. Shahram Khosravi - professor i socialantropolgi - och jag försöker tangera ämnet och kanske lyckas vi. Men det spelar inte så stor roll - för det blir ett fint samtal ändå. Vi funderar kring begrepp som sorg som politik, system i passkontroller, det personliga och privata som politik, begreppet "hem", vad som är en riktig flykting och vad det blir av en människa som tvingas leva utanför samhällets tidtabeller ett helt liv. Och förstås så hinner vi klura på vad USA vore utan mexikaner.

Om att känna doften och smaken av årstider. Min far fick lämna Chile efter militärkuppen och en tid i fängelse, koncentrationsläger och husarrest. När livet egentligen borde ha handlat om att studera och planera inför framtiden så upplevde Gustavo Ramírez förföljelse, tortyr och regimens försök att förstöra honom som människa. Utan att veta vart han var på väg så hamnade Gustavo i Sverige och fick på sikt inse att han skulle bli kvar i det nya landet under många år. Detta samtal spelades in i Chile i huset som Gustavo lämnade när han flydde och som han nu har flyttat tillbaka till efter många år i Sverige. Vi samtalar om sorgen som en del av regimens politik, att behålla sin värdighet trots förtryck, att leva utan ånger för livsval, att grunda sina beslut i känslor men också intellekt, att tro på kärlek och förlåtelse som rättesnöre och om smaken av ett svenskt äpple på hösten.

Reuben Sallmander och Sorgpodden möttes för ett samtal inför publik på Dramaten den 22 oktober 2017. Samtalet kom dels att handla om vad vi gör med vår samtid och historia och hur vi bör bemöta människor vi möter. Helt enkelt - hur vi vill att världen ska se ut. Förutom sorg så klart. En röd tråd i samtalet var också det som vi betecknar som en "könssorg" i följden av #metoo där vi som samhälle genomgår en sorg när vi uppmärksammas på de övergrepp som våra medmänniskor har fått och får utstå. Hur ska vi dels som män och samhällsmedborgare se till att detta inte upprepas? Sen blir det också en del om föräldrarollen och att undvika att repetera det som våra föräldrar gjorde mot oss. Ett fullspäckat samtal med andra ord till bredden fyllt med kärlek!

Kan man skydda dem man älskar mot allt ont i världen? Marit Sahlström har skrivit en bok om en familjehistoria som är starkt kopplad till temat sorg - "Och runt mig faller världen". Det är en kompakt historia om "Ett" och hennes syskon som insjuknar i anorexi och deras mamma som dör i cancer. Jag fick möjlighet att möta Marit på Dramaten den 17 september 2017 i ett samtal som kretsar dels kring boken och Marits relation till den historien men också mer generella funderingar om vad det innebär att vara människa i dagens samhälle.

Kan man gestalta sorg på scenen? Suzanne Osten är känd som en av Sveriges mest erkända regissörer men också en väldigt stridbar person som fått slåss en hel del för att vara där hon är idag. Hon har också en historia där sorg löper som en röd tråd - en tråd som hon tagit med sig i sitt konstnärliga skapande på scenen. I Sorgpodden berättar Suzanne generöst om hur det var att växa upp med en mamma som led av en psykisk sjukdom, att inte växa upp med sin pappa, att ständigt bli ifrågasatt i sitt skapande och allt däremellan. Samtalet spelades in på Dramaten i Stockholm den 9 maj 2017.

Om att gå från att vara överlevare till att leva. Boel Andersson var med om det som inte får hända - under semestern i Thailand drabbas hon och hennes familj av Tsunamin och Boel är den enda i familjen som överlever. Boel berättar i Sorgpodden om det arbete som startar därefter där hon menar att "TILLSAMMANS" räddade henne. Tillsammans som i alla de människor som bar henne framåt i sorgen - de vänner som tog skift för att hon skulle slippa vara ensam, de frivilliginitiativ som innebar kontakter med andra som varit med om sorg, det samhälleliga ansvaret med kuratorer och andra som kunde hjälpa henne att komma på benen igen. För att sedan kunna leva igen. Boel tyckte det var svårt att koka ihop nån slags kylskåpslista med tips och råd men bjuder ändå på en massa klokskap: om att våga prata med den som bär sorg och våga lyssna, om skillnaden på gråt hos ett barn och en vuxen och om en den beröringsskräck som vi skulle kunna bryta där rädslan för tårvätska verkar vara så oerhört stor och om nyttan i att promenera och få snygga vader. Samtalet spelades in som livepodd inför publik på Dramaten i Stockholm den 20 april 2017.

Att vara kopplad till det vertikala. Björn Natthiko Lindeblad levde som buddhistmunk i 16 år och har därmed ägnat en hel del tid åt att fundera krig ämnet sorg. Han lämnade ett liv som såg framgångsrikt ut på pappret men det var ett liv som Björn inte kände sig tillfreds med. Björn ställdes också inför en del prövningar när han valde att återvända till Sverige då han dessutom var allvarligt sjuk i en infektion. Vi bjuds på ett avsnitt med många tankar om sorg, livet och att leva utan koppling till det vertikala i livet. Det handlar mycket om en samtid där personlig lycka och utveckling står högt i kurs och säljer som smör på löpsedlar men där vi tycks sakna en klangbotten i det som sker under nacken på oss. En riktigt fin julklapp med andra ord!

Det handlar om dig. Det är ett uttryck som passar in på Musse Hasselvall. Musse vägrar att leva efter vanliga deviser om skillnaden mellan privat och personligt. Om det inte är på riktigt så känns det inte. Vårt samtal med Musse känns - det handlar om allt mellan manliga normer, integritet, medberoende och att vara son till en far som tar livet av sig. Och hot om trubbigt våld som en konflikthanteringsmetod. I detta avsnitt bjuder Musse på ett generöst och naket samtal om sorg och mycket annat - eftersom Musse egentligen är ganska dålig på just sorg.

En olycka kommer sällan ensam brukar man säga. Någon som levt den verkligheten och överlevt trots svåra motsättningar är Martin Bretz. Han blev förlamad och rullstolsburen vid 19 års ålder. Han lyckades dock överleva den olyckan och började klura ut hur han skulle leva sitt nya liv på ett så bra sätt som möjligt. Vid 26 års ålder dog hans pappa utan förvarning och i sorgearbetet med den förlusten så förberedde sig Martin på sin mammas död då hon var svårt sjuk i cancer. Vid 28 års ålder dog Martins mamma i sviterna av sjukdomen. Martin berättar om sitt sätt att hantera sorg och livet när det tvärvänder och hur han antagit de nya utmaningar han ställts inför.

Hur är det att vara barn när en förälder eller annan viktig vuxen dör? Hur är det att vara vuxen och stå bredvid? Mia berättar om när hon var 7 och hennes pappa plötsligt dog och hur hon idag hjälper både barn och vuxna i hur vi kan hantera något av det mest fruktansvärda. Och om vikten av att vara medmänsklig.